Efter Avaforsbackens långa
trekilometers motlut
på den ringlande 356:an
lyser en sällsam vithet
mitt på vägen
längre fram

En påkörd sångsvan,
eller Robbie Robertsons Fallen Angel?

Nej, en bländande vit skogshare
med en djupröd sträng blod
sakta famlande
ut på asfalten

Hängande över styret
förbluffas jag
av bildens dräpande skönhet;
som en Dalí,
så verklig
att den inte känns sann,
eller en Liljefors;
överväldigande naturalistisk

När jag lyfter haren
i ena bakbenet
för att visa den respekt
och flytta den från vägen,
är den mycket tyngre
än jag förväntat

Jag står där lite för länge,
tills jag lätt frusen
efter uppehållet
grenslar cykeln
och fortsätter träningsturen;

tankarna upptagna
av död och skönhet

och det djupt konkretas
lättsinniga artisteri