Ibland på jobbet är det som att ofinnas. Jag blir bara ett ögonpar som från långt håll observerar andra sitta och småprata under lunchen.

Jag kan inte småprata, för jag förstår inte hur man får sin tur i samtalet. Antingen känns det som jag bryter av när någon annan har ordet eller så ger dig mig inte möjlighet att komma in.

Jag ofinns i många sammanhang. Som om jag är ofin och förmäten nog att finnas till och ta plats.

Ibland är det skönt att ofinnas och inte bli sedd.