Kastanjer från väst

Ångan rullade fortfarande,
Och de njöt.
Var inte så dristig din tok,
Vi går ju här

Och upp for hon,
Kiknande
Ångan blev hennes vida släp
för de sörjande

Uppevid,
Inget att förtala

I grottan där hon väntat,
Vilade tiden själv

Det trodde hon,
Sen gammalt var hon stark i tron

Timglaset hade varit i guld
Sanden evigt skifftande,
Ömsom aska
Ömsom pärlemo
Alltid ett
I kamp mellan två

Hon lyftes inte ned
Dit steg hon

handfallen;
stolt;
densamma;

Ångan rullade än
Och de njöt.