Du står framför mig som en magisk formel,
en lockande och mystisk bokstavsrad.
Du är en morgontidning, sång och dagbok,
men du är sannare än alla språk
och aldrig kan jag läsa ut din skrift.
Du är de ord som kärleken kan ge
och alla ord som kärleken har tagit.

Du är en morgontidning, hämtad tidigt
ur postens redan varma sommarlåda,
nyss fylld med gryningens små sammetshumlor,
med vita fjärilsvingar redan kringvärvd.
Jag läser dig med lyckans lördagsögon,
som om jag fått min kärlek publicerad.

Du är en helig sång och psaltare.
Jag tolkar dig som troende sin bibel
men älskar dig för mycket för att älska
att reducera dig till bokstavstro.
Din tystnad ropar på min Höga visa,
för kärleken är ingen allsångskonst
och inget för profana festivaler.

Du är en dagbok, ännu inte skriven,
men du skall fylla all min tid i dag.
I dina tecken dör min vinternatt,
min sorg blir ljus i ditt mysterium
och varje morgon är du ny igen,
som Skriften säger med sin gamla vishet.