Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Det fanns en sommar

Känslan av att inte veta vem man är eller vad man har för mål, måste vara bland det värsta som kan drabba en människa. Att ständigt söka efter en fast punkt för att få tillbaka balansen, att aldrig riktigt få luft.

Jag ramlade omkull av utmattning häromdagen. Jag landade på marken, med något tungt över bröstet och någon konstig känsla av stramande kring min hals och som jag låg där så träffades jag av mitt eget medvetande.
”Är det så här mitt liv ser ut?”
”Är det så här jag vill att mitt liv ska fortsätta?”
Jag har inget mål och inte heller någon särskild vilja. Jag finner inte lusten. Den är borta.

Det fanns en sommar då allt var gjort av GULD, då ingenting stramade eller tyngde ned, då allting var okej. Jag var fylld av känslor och fylld av liv. Jag längtade efter morgondagen, saknade gårdagen och jag ÄLSKADE nuet. Jag visste hur jag ville att mitt liv skulle se ut och jag tvekade aldrig en sekund. Allting var självklart och lyckan spred sig var jag än gick. Jag behövde ingenting mer än det jag redan hade, jag krävde ingenting mer än det som redan fanns.

Vem behöver mer än en god vän och en blå himmel?
Vem kan begära mer än en enkel suck av lättnad?

Nu sitter jag här och undrar var den där sommaren tog vägen.
Jag undrar när himlen ska bli blå igen och jag är, till dess, oförmögen att andas.
Jag försöker ständigt att finna medel som lindrar, medel som ersätter allt det jag förlorade. Jag har glömt hur jag umgås med mig själv och jag får panik av tystnad. Vad ska jag göra när alla mina tillfälliga medel tar slut? Vad händer om himlen aldrig mer blir så blå som den en gång var?

Ingenting har längre någon betydelse. Ingenting och ingen.
Jag äger inte längre förmågan att känna rätt och fel. Jag gör ständigt folk orätt, döljer allt som finns att dölja. Jag gör saker enbart för min egen vinning och offrar inte längre någonting för mina nära. Jag har inga nära. Jag är totalt apatisk inuti och är inte intresserad av umgänge eller omtanke. En annan människas känslor tycks för mig vara helt oviktiga. Jag har förlorat min empati och kan inte längre relatera till andras misslycka, eller lycka. Jag ser enbart min egen patetiska förlust. Jag har fastnat i någon form av cirkel där det enda som cirkulerar är mina misstag och mitt trasiga självförtroende. Jag har stirrat mig blind på ett och samma problem. Jag kommer inte vidare, jag finner ingen lösning, jag sitter fast i detta helvete. Det är klart att himlen inte blir blå när jag inte tillåter den att bli det.
Men hur tar jag mig loss?

När ska jag återfå modet att erkänna mig själv och därefter be om förlåtelse?




Prosa (Novell) av Ros
Läst 477 gånger
Publicerad 2006-06-23 16:18



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Ros