Jag vaknade upp i gränspsykoszonen. Svårt att beskriva mer än att det är plågsamt. Hjärnan är låst i ett läge. Det går inte att tänka. Värre än på länge. Jag är väldigt trött, fastän jag sover många timmar. Drömde någonting om Annika. Tänker på Susanne och 2004. Fick en videolänk med Tårtan av henne. Livet är för kallt och hårt. Avdelningen är ett limbo som svävar i ett kanske. Du ska kanske slussas ut om ett år, eller om två. I den här situationen kan man inte vara. Ändå så är man det hela tiden. Jag känner mig helt tom och energilös. Känner inte min kropp. Vad har jag gjort för att ha förtjänat detta? Ett tidlöst, svindlande vaccum. Ett brännande, tyst skrikande, desperat kaos, ensamhet, utmattning. Jag har fått nog av gränslösheten. Vad är det som har hänt som gör att jag har det jobbigt idag? En patient, en ung kille, har det problematiskt och är utåtagerande. Är det detta bråket jag känner in, och en hårt ansträngd personal? Jag har som ett inre tryck, som gör det svårt att slappna av. Både fysiskt och psykiskt. Det är såna här dagar som kommer ibland. I morgon kanske det känns i alla fall bättre. Wilhelm Moberg, Karin Boye, Harry Martinsson, Vladimir Majakovskij, Marina Tsvetajeva och Paul Celan. Några författare som valde att avsluta sina liv. Men så illa ska det väl inte behöva gå för mig? Det är jobbigt, påfrestande och problematiskt att sitta på rättspsyk. Det är ovissheten om hur länge jag ska vara här som är mest jobbig. 90 människor tar sitt liv varje minut i världen. Det är svindlande siffror. Skriande symptom på att många saker är jävligt fel i den här världen. Det kan bero på att jag har drömt någonting väldigt negativt i natt att jag inte mår bra. Mörka krafter kan manipulera mig i mina drömmar? Dom vet vilka knappar dom ska trycka på. Hur det gör mest ont, och är maximalt skrämmande. Djävulen och hans demoner, onda andar och svarta änglar. Jag tror att dessa krafter försöker att knäcka mig. Gud hjälp mig och alla, beskydda oss.
I mitt tidigare liv så var jag en charmonisk rövpulare, som fick det att glana i byxorna hos Jan. Jo va falls? Chandobel så det förslår. Det ska vara jobbigt att vistas på rättspsyk. Det är inte meningen att det ska vara skönt och harmoniskt. Det är ett straff. Hur tokig man än var när man begick brottet. Det finns någonting väldigt trollbindande, pockande och lockande i begreppet suicid. Att vips, bara slippa livets alla vedermödor och mardrömslika plågor, vips, så kom man någon helt annanstans, en plats man aldrig kunde föreställa sig under jordelivet. Världen är ett smutsigt cancerogent arsle. Det är en förödmjukelse att man en gång föddes ur moderlivet till att finnas till här. Har jag en gång i andevärlden bett Gud om att få vara människa? Är det värt allt lidandes helveten, dessa korta himmelska glimtar i livet? Vet inte, just nu känns det som en klase hemoröjder, att leva. Leva... jag lever inte, jag vistas på främmande ort och plats. Jag är förvisad och deporterad. Gud, hjälp mig att sova inatt och drömma chandobla underbara drömmar, och att jag kan minnas dom. Hjälp varenda levande varelse och väsen lik välsignat.