Vi fick ta hand om ett konstverk, då katastrofen började, ty vi, som stod så långt ifrån ett samhälle man kunde komma, var det ju inte så noga med. Vad jag förstår i efterhand, var, att vi blev helt enkelt frånkopplade från allt förutom en nästan ny folkvagnsbuss och en uppsättning verktyg, när vår verklighet formligen försvann från en dag till en annan. Konstverket var å andra sidan magnifikt och försökte tydligen genom de nya interaktiva medierna gestalta en stad, där enbart fasaderna fanns kvar. Kanske var det ett uttryck för det allra bästa vi hade vid denna tid, för vi, som arbetade i det, var helt ovana vid allt, som staden visade upp från tandborstar till de allra senaste navigeringshissar, som i görligaste mån ersatte bilen i stadstrafiken, men det gjorde kanske inte så mycket. Vi hade ju bara till uppgift att städa där. Nu, när vår närvaro utlöser ett rörelselarm, har mediet blivit aktivt och rösterna kommer från alla håll. Innan dess ligger vi i dvala i en lämplig kokong intill spelbanan.
Vi står alltid rätt på det Jönsson och jag. Vi ställer inga obekväma frågor; inte ens till varandra. Han är en underlig polare för han närmast ser ut som en boxer med andra ord ledsen i ansiktet men försvarligt obeständig i resten av kroppen, om det nu beror på hysterisk munterhet eller ångest vet nog inte ens han besked. Det är naturligtvis en del av katastrofens efterverkningar. Ingen människa kommer till sin rätt, då hon tvingas städa i en konstlad stad, där man aldrig vet förutsättningarna om de interaktiva spelreglerna, som behärskar den. En dag kom vi tillbaka från en hetisk arbetsdag och kände oss förunderligt mätta. Docenten, som undersökte oss, verkade tydligen belåten. Nu har er ämnesomsättning anpassat sig till den nya tillvaron, avbröt han våra oroliga frågor. Det är fullständigt normalt. Så sändes vi rakt ut i tystnaden med nya matförråd, som vi bara vid enstaka tillfällen skulle tugga, så att inte tänderna förtvinade.

Men till det yttre finns det ingenting att klaga på. Vi har speciella klimatplatser i denna buss och var och en av oss har sin specialitet. Det är med yttersta noggrannhet som var och en bipackar sina speciellt utvalda spannar, borstar och silkesmjuka trasor samt alla sorters av multiverktyg på morgonen. Ingen säger något och alla är lika spända. Kanske kommer någon av oss inte tillbaka, även om det var länge sedan något sådant inträffade, men det är alltid en risk att ta sig in i en stad, där allting uppenbarligen inte är säkrat.
Då och då får vi pröva på hur det var att städa i vår ungdom, för då och då går automatiken överstyr. Jag skulle unna vem som helst av våra styrelsemän att sitta som en sardin mitt emellan två bastanta kroppar av androgynt slag, eftersom avkönandet börjar bli en av de förmåner vi avnjuter dagligen. Det är uppenbart, att alla sexuella aktiviteter numera anses som obehövliga. Man får dock ta emot sin försvarliga del av lukten av vått ylle, doften av dåliga tänder, för alla uppenbarligen har inte samma förmåner som jag i Jönssons team, samt de oundvikliga konsekvenser av naturljud, ty magen tömmer sig numera i denna artificiella miljö genom någon underlig utkastarfunktion, som är del av benkläderna, varvid avföringen försvinner ut i rymden samt andra betagande odörer av billiga tvålar och avlusningsmedel, som hör den nya kamratkänslan till. Den, som sitter intill mig, har tydligen vanor, som hör samman med en gammal tid. Han fixerar dock sin handlingsplan med den begränsade syn han har kvar – troligen städar han under gatlyktor i ytterområdena - men jag fäster man vid att han kan spotta ut överflödssnus genom den nedvevade rutan, ty det var länge sen man kunde få sådana njutningsmedel och gör sig tillgänglig för samtal genom att koppla bort sin music-maker. Han har visst inte koll på läget, ty han frågar mig, hur det gick i fotbollsmatchen mellan två stadslag, som jag nästan kan utgå ifrån, inte längre existerar. Men det har jag inte hjärta att berätta för honom, eftersom han bär en av lagens halsdukar närmast kroppen, kanske den enda medvetna kärlek, som han har kvar. Han lyser nästan saligt upp, då jag påstår, att hans lag vann. Snart är vi dock framme vid en sådan parkeringsplats, att chauffören bara skakar på huvudet och öppnar för oss allihop. Samtidigt släpper klimatanläggningen ut andningsbar luft, som brusar igenom det spiralbyggda trapphuset. Jönsson är koncentrerad på ett programmeringsverktyg av något mystiskt slag, eftersom han står och väger två nycklar i handen. Uppenbart använder han sig av en av sina laserhjärnor för att ta reda på, vilken av nycklarna, som ger optimal effekt. Det är då jag kommer in i systemet och det räcker med en gest, så knäpper jag på min mobil, som avbildar resten av det artificiella utrymmet, dit hans internkameror, som enbart är framåtriktade, inte kan nå. Så är vi framme vid själva arbetet. Än kan jag snabbt vrida ett kvartsvarv på höfterna och sätta igång den automatiska dammsugaren och min vektorsborste. Den drar min silkestrasa blixtsnabbt igenom trappavsatsen, som är tydligen avbildad i brunockra. Då trasan studsar över upphöjningarna, talar den inbyggda lasern om för kontrollören, att jag befinner mig på rätt plats och tid. Jag är rätt garvad vid det här laget. Låtsas jag ha god blick för att smita undan så där lagom, svarar snällt upp i gängets snack, om det någonsin förekommer något och är måttligt välskovlad i munnen mot de androgyna, duger jag och programmeras in varje morgon. De androgyna ler, när jag ger dem skamliga förslag för syn skull. Ibland känner de sig så inspirerande att de spelar upp en rollbesättning av en sorts kvinnor de hört talas om från sin barndom. Det låter helt bekymmersamt overkligt, att man får en grundlig inblick i alla typer av flytningar, blåskatarrer och annat som hör den dåvarande kvinnliga vardagen till, men vad skall man med blygsel till? Jönsson hör jag bara på avstånd. Han tar sig an städningen på bilverkstaden ett arbete, som kräver det yttersta av hans precisionsinstrument. När vi kommer tillbaka, har pjäsmakaren fått allt att fungera igen och bytt oss tillbaka till den mera utrustade varianten av folkvagnsbuss och vi sjunker ned mitt bland bekvämligheterna, medan chauffören har gått ut för att sparka däck och justera backspegeln och annat, som hör yrket till.
Det börjar närma sig kväll, när chauffören ger upp. Vi skulle ju ha städat trapphusen på hela denna vektor sex men det får vara till i morgon, för chauffören och Jönsson har man då ingen avvikande åsikt med. Jag pallrar mig ut och låter rengöringsvätskorna flöda över städverktygen och slänger alla trasar och annat i tvättmaskinen och låter dem gå nästan två omgångar i maskin, innan de får torka på avsedd plats för att kunna återanvändas på morgonen därpå. Ryggen värker betydligt, man är stum av domnad i armarna och dyngsur på overallen och man får tvätta sig mer än en gång för att städdoften skall lämna en. Innan jag somnar på kvällen, drar jag in så mycket syre jag kan i lungorna för vem vet, när jag kan få någon sådan lyx nästa gång?
Nästa morgon går det chockvåg efter chockvåg genom mig. Någonting är mycket fel. Folkvagnsbussen har försvunnit och framför mig ligger en kostym. Jag försöker resa mig upp och möts av glada skrattsalvor långt underifrån. Jag ser sömnigt ned och tycker, att jag befinner mig i en sorts såpbubbla, där en stor spelhall utbreder sig rakt nedanför mig.
– Spelare nummer 22 har vaknat, säger en glad programpresentatör. Han vet som sagt var inte vad som hände honom en gång i tiden. Men nu kan ni spela på honom också i detta Overtime Game, där överskottet går till Barnfonden. Kan jag få några bud på hans chanser, innan han tar plats på brädet?
Men jag är långt ifrån handfallen. En gång i tiden lärde jag mig att med utmärkt koncentration få mina muskler att vara blixtstilla i ett visst stadium, då någonting i den artificiella världen gick fel. På så sätt överlevde jag både skenande bandtraktorer, minor och annat, som då var en del av vardagen. Nu vet jag precis hur man bär sig åt för att inte någon eller någonting skall kunna förmå mig till något. Man sätter sig helt enkelt ned och stirrar tomt framför sig och inte låta sig påverkas av närmaste rörelsebevakare. Då kan den inte uppfatta mig och därmed finns jag inte. Tydligen har jag äntligen blivit kortkopplad från själva programmet och en upprörd programdirektör kommer upp med en hiss. Men jag ler. Jag har besegrat dem. De kablar, som skall styra upp min hjärna, har inte kunnat fästas på skallbasen. Jag lever som en från dem helt oberoende personlighet och det har de inte räknat med.
– Vad är det som har gått fel? säger han och stirrar skräckslaget på mig. Du ska ju vara avtrubbad vid det här laget.
– Det måste ha blivit alldeles fel precis som ni så väl uttrycker det. Då ni kidnappade en hel massa utvecklingsstörda en gång för sextio år sedan, råkade ni få med mig också. Och min hjärna var det tyvärr inget fel på.