Ingen kan ta vara på sig
nog länge för att räcka

Det som skulle räcka
är bara förlängningen av vår längtan;
en tänkt linje
ut i rymdens kurvatur;
en åstundan
som skulle träffa oss i nacken
om så mycket tid funnes
mellan Big Bang och Harmageddons svarta hål

Det tillräckliga
är alltså ren geometri;
en hypotetisk utbredning
av just ingenting;

ett samtal utan ord
i speglar utan ansikten;

vibrationer
i den teoretiska fysikens strängar;

ett måste utan krav;

en vilja som sätter segel i solvinden


Jag urinerar i skuggan bakom bikuporna;
återvänder till vilstolen på altanen, avpissad
och hjälpligt neutraliserad