Med Viking menas en långväga expedition. Det fornnordiska "fara í viking" be-tyder "att fara på handelsexpedition". En viking är en deltagare i en sådan expe-dition. Dessa expeditioner var inte bara ett handelsutbyte utan resulterade också i ett kulturellt utbyte med stora delar av den västra hemisfären.
Många skandinaviska ord planterades i andra språk. Det engelska fönster – window – kommer tex från det danska "vindue", det engelska ordet för sax –sissors- kommer från det nordiska ordet för bygelsax ”sisare”, egg för ägg, sister för syster. Många ord på ryska är ord som vikingarna förde med sig - mjod och poet är två av dem. Många ryska namn har svenskt ursprung - Helge blev Oleg, Ingvar blev Igor, Valdemar blev Vladimir och så vidare. Asar som beteckning för gudarna menar Snorre Sturlason kommer från Troja och Turkiet. Där härskade en kungasläkt med en viss Tror som till maka fick spåkvinnan Si-bil som blev Siv. En ättling till Tror var Odin (1, sid 6).
Alltinget på Island är världens äldsta parlament grundat 930, men upplöstes 1789 för att återuppstå 1845 i Reykjavik. Tynwald Hill på Isle of Man har dock samlats på samma plats sedan 979. I så bemärkelse blir Tynwald Hill det parlament som samlats på samma plats sedan de grundades. (1)
Tynwald är samma ord som Tingvalla. Lag och rätt var viktigt för vikingarna. Det framgår inte minst av de många orter i England, Skottland och på Orkney- och Shetlandsöarna som innehåller ordet ting. Ortsnamn som slutar på by återfinns i stort antal – 700- över hela mellersta och östra England. Det näst vanligaste namnet är thorp, torp – 500 stycken. I staden York har mång gator namn som slutar på gate, gata. Vilhelm Erövraren lät 1086 upprätta the Domeday Book – domedagsboken – så att normanderna skulle kunna ta upp skatt på sina nya besittningar. (2).
Erkannerligen var många vikingaexpeditioner rena plundringstågen. Harald Hårfagres räder i norra delen av England efter slaget vid Hastings är ett bra exempel på bristande affärsetik.
Redan innan vikingatiden fanns svenska kolonier i nuvarande Est-land och Lettland. Många vikingar stannade kvar i de områden som de kolonise-rat, de bildar familj och de anammar lokala sedvänjor.
Bilden av den skäggige, smutsige vikingen är en kristenhetens skapelse. Som alltid är det segraren som skriver historien. Något sanningsvittne är han inte. Adam av Bremen var inte ens ögonvittne. Däremot är sekreteraren till kalifen av Bagdads sändebud i Ryssland, Ahmad ibn Fadl?n trovärdigare. Han umgicks med handelsmännen från Roslagen och noterade deras sedvänjor och traditioner. En annan arab, Al-Tartushi, en köpman från Cordoba, besökte och rapporterade om folket i Hedeby-Slesvig i Danmark i mitten av 1100-talet. Bland de kristna källorna, huvudsakligen Adam av Bremen, den tyske kyrko-historikern, som 1075 skrev sin beskrivning av Skandinavien. Delvis kan hans uppgifter vara förstahandsinformation, men många av hans uppgifter, särskilt de om Danmark, fick han från sin överordnade ärkebiskop Adalbert och från sin vän kung Swein Estriddarson av Danmark.
Vikingarna använde kammar och rakknivar, de tillverkade tvål att tvätta sig med. Tvålen användes också för att bleka håret, eftersom blont hår an-sågs lite elegantare än mörkt hår. De badade också bastu i den sk varmstugan eller badstugan. Det är härifrån ordet bastu kommer. Under tiden de badade torde hustrun eller någon slavinna tvättat deras kläder. I England hade vikingar-na till och med rykte om sig att vara alltför renliga eftersom de badade en gång i veckan - på lördagarna, lögardagen, rengöringsdagen. Man kan undra över de dåtida engelsmännens hygien.
En essens av vit flugsvamp och/eller odon försatte anfallarna i ett till-stånd av okontrollerbart raseri. I en fransk bön ber man att "bevare oss för nordmännens raseri". Få krig torde ha utkämpats utan att soldaterna varit dopade i någon form om vi nu skall försöka hitta en ursäkt för vikingarnas illdåd.
Organisationsförmågan är imponerande. En vikingaflotta på väg att invadera Paris, eller Lutetia som Paris kallades på den tiden, stötte på patrull. Parisarna försvarade sig och vikingarna var tvungna att be om förstärkning från Danmark. Inom tre veckor mobiliserades inte mindre än 300 skepp. En i sanning beundransvärd logistisk prestation.
I Frankrike byggde de kristna torn på höjder och kullar där de förvarade guld och silver utan skydd av trupp eller lås. En skänk från ovan (sic). Inte undra på att Frankrike var ett populärt resmål för vikingarna.
När mannen var borta var det kvinnan som tog hand om gården och som fortsatte att ta hand om gården även efter det att mannen återvänt hem. I så måtto var vikingatiden ett matriarkat. Kristenheten innebar ett stort steg tillbaka för feminismen. Det fanns även kvinnor som deltog i handelsexpeditionerna – inte många men dock. På samma sätt var det på slagfältet där kvinnor kunde ha höga befattningar som befälhavare.
Det är lite lustigt att notera att i de flesta religioner finns gudinnor i stället för gudar. I gamla testamentet har vi den Allsmäktige guden. I nya testamentet kommer Fadern och Sonen och så småningom ”den helige ande”, som är Modern, vilket kyrkan inte har varit särskilt angelägen om att framhålla. Kristen-heten, och dess utlöpare islam, förändrade kvinnans ställning– ”kvinnan tige i församlingen”. Det är inte förrän i våra dagar som vi sett kvinnorna återta sin plats i samhället
Vikingagårdarna var fideikommiss, vilket innebär att den äldste sonen ärvde gården. Syftet med fideikommisset var att hålla familjens mark intakt. Enligt kristenhetens sätt att se var detta inte särskilt kristet. Vilket resulterade i att i slutet på 1700-talet hade gårdarna delats upp i så många smålotter att det var en total katastrof för jordbruket, och reformerna för att få större gårdar startade med Rutger MacLeans Svaneholm som förebild.
Fideikommisset innebar att de yngre bröderna måste finna annan utkomst än gården. Detta kan ha bidragit till att expeditioner organiserades. Utan jämförelser i övrigt så sökte västgötaknallarna att dryga ut inkomsten från de magra tegarna genom att vara handelsresanden.
Vikingasamhället var förvisso ett våldsamt samhälle, med det var också ett tolerant samhälle:

Halt man rider
handlös går vall
döv man i drabbning duger
blind man
är bättre än bränd
lik är litet till gagn

Man var tolerant även mot homosexuella - åtminstone mot den som spelade den manliga rollen.
Vikingarnas främsta handelsvara var slavar. Den katolska kyrkan menade att kristna inte borde äga andra kristna, och slaveriet minskade i hela norra Europa, och det blev också vikingaerans nedgång och fall. Dock fortsatte slaveriet i de flesta europeiska stater som i hög grad var kleritokratier. I Danmark fram till 1848 och i Ryssland fram till 1861.
En annan bidragande orsak till vikingaerans nedgång var bättre för-svarssystem. Det var inte länge lika riskfritt att ta sig i land som det tidigare hade varit. Kanske förtjänare det att påpekas att de danska vikingarna gav erbjudan-den som var svåra att inte acceptera, medan de svenska vikingarna idkade en fredligare handel. Även i våra dagar kan man fundera över danskarnas affärsmo-ral. Plundringen av England började med att ett antal danska vikingar intog och plundrade klostret Lidesfarne på engelska ostkusten år793. Detta var initiativet till Danagälden, som var den ersättning som de anglosaxiska kungarna fick be-tala för att undvika plundring. Olav Tryggvason använde inte mindre än 93 skepp som påtryckningsmedel och fick ut 10 000 pund. Annars har taktiken va-rit blixtattacker där man snabbt fick upp de lätta båtarna på land, plundrade och drog.
Kristenheten hade brett ut sig över Europa och Norden var en av de sista utposterna. Lät man döpa sig fick man en vit mantel och det fanns de som lät döpa sig många gånger. Den som lät döpa sig fick också mat. Samma mutsy-stem har islamska missionärer idkat i Bosnien.
Den romerska kulturen hade en enastående och högtstående utveckling. Det romerska imperiet varade från 750 f.Kr. till 600 e Kr. Det bidrog i hög grad till utvecklingen av litteratur, arkitektur och teknik. Romarna hade inflytande över större delen av Europa. De flesta nordeuropéer insåg värdet av att inordna sig under romarna. För att främja handeln utvecklade de infrastrukturen, de byggde vägar och kanaler, och vi kan fortfarande se spåren av denna infra-struktur. Järavallen vid Barsebäck i Skåne är ett exempel på en gammal romersk handelsväg. Vi kan jämföra detta med den moderna EU som i hög grad satsar på infrastrukturen. Öresundsbron mellan Malmö och Köpenhamn är ett exempel och motorvägen mellan Kiel och Tallinn är ett annat.
I Ryssland kallades de svenska vikingarna för Ruser efter det finska ordet för Sverige- Ruotsi - som betyder roddare och vi finner ordet i Roslagen.
Vikingatiden började omkring 800 e. Kr. Vid denna tid var Ryssland uppdelat i huvudsakligen två imperier eller Khaganat - Bulgar i norr och Khazar i söder. Floden Volga var länken mellan dessa två imperier. Den svenska expansionen i dessa områden var merkantil snarare än erövrande. Svenskarna handlade med pälsar och bärnsten, honung och slavar i utbyte mot siden och silver från Orienten. De hade mynt som växlades mot varor. De svenska vikingar-na hade etablerat en koloni i norra Ryssland som utvecklades till ett självständigt Khaganat, detta Rusiska, dvs svenska, Khaganat skickade sina egna ambassadö-rer till den bysantinske kejsaren. Det råder oenighet bland ryska arkeologer och historiker huruvida Ryssland grundades av vikingarna eller inte. Kanske är det så att Kreml grundades som en vikingafästning lite strategiskt placerad där Mos-kvafloden kröker. Många arkeologiska fynd, som anses ha svenskt ursprung, påbjöds av Sovjetstaten att vara slaviska. Denna anti-vikingaprocess tog sig till och med sådana uttryck i den sovjetiska historierevisionismen att forskare som fann fynd av vikingar internerades.
Nestorskrönikan, som sägs ha skrivits av munken Nestor i kloster-grottan i Kiev omkring 1100 e. Kr, legitimerar svenskarna från Roslagen som grundare av den ryska nationen. Enligt Nestor var Novgorod - eller Holmgård som den heter i Skandinavien – huvudstad i det Rusiska, dvs svenska, Khaganatet. Ett annat svenskt Khaganat är Kiev, som grundades i början av 800 e. Kr.
Den bysantinske kejsaren höll sig med ett livgarde bestående av vikingar - väringar – med den typiska stridsyxan som vapen. Det var ett ansenligt antal nordbor som gjorde tjänst vid det bysantinska riket. Tio tusen man är ett imponerande antal med tanke på befolkningen storlek.
De norska vikingarna drog mot norr och väster, mot Island och Grönland, danskarna mot England och Frankrike, och svenskarna mot öster. Det är rimligt med tanke på avstånden, men av 58 runstenar i Sverige berättar inte mindre än 26 stycken av dem om färder i västerled. Några stadsbildningar fanns inte utan en släkt med småkungar härskade över ett landområde. Släkterna stred om makten och släktfejderna var våldsamma. Det fanns ingen sammanhållning mellan vikingarna, som i många fall var legoknektar och kunde strida mot varandra.
Det fanns lagar som reglerade vad som var rätt och riktigt och det fanns lagmän som dömde vid tinget där tvister avgjordes. Det här systemet introducerades också i kolonierna. Det engelska ordet ”law” kommer just från det danska ”lov”. Alla män var lika och skulle dömas på lika villkor. I så måtto var samhället demokratiskt. I praktiken var det inte lika demokratiskt, med storman-sätter som konkurrerade om det lokala herraväldet. Ett undantag från likheten inför lagen var att den som bar hand på smeden fick ett tredubbelt straff. För-visso likhet inför lagen för gärningsmannen men inte för brottsoffret. Den is-ländska konstitutionen, baserad just på tinget, antogs år 930 e.Kr.
En vikingens främsta egenskap var hans mod och hans önskan att dö en ärofull död i strid. Vikingen förlitade sig i hög grad på turen. Det fanns expe-ditionsledare med segertur och de sökte man sig till, det fanns tursvärd och tur-yxor. Det ansågs otursamt att ha kristna präster ombord. Blåste det upp till storm så kastades prästen överbord för att man skulle få bättre tur med vädret.
Diktkonsten och rimsmidet var komplicerat och konstfullt i all sin il-lusoriska enkelhet med inrim, vokalrim, konsonantrim, och allitterationer i strikt meter. År 1220 skrev Snorre Sturlason en bok om konsten att dikta. Han beskriver här ingående ett imponerande antal meter, om jag i skrivande stund inte misstar mig så är det 169 stycken. (3)
Konsthantverket var långt drivet och det som kunde dekoreras dekorerades – yxor, svärd, båtar och sköldar.
Religionen var polyteistisk med Oden, Tor, Frö och Freja och en lång rad gudar efter dessa.
På samma sätt som vi beundrar Shakespeare och hans fantasi och klokskap, så beundrar vi vikingarna för deras expeditioner. Båda har sina före-gångare. Shakespeare hade hela den grekiska och romerska kulturen bakom sig med sina författare och filosofer. Vikingarna hade fenicierna. Dock med den skillnaden att vikingarna inte rimligtvis kände till fenicierna.
Fenicien låg där Libanon idag ligger. Fenicierna etablerade en rad kolonier längs medelhavet och till och med i Afrika. De handlade med silver och koppar, glas, keramik och textilier. Den kanske främsta handelsvaran var ett rött färgämne som de utvann av en havssnäcka. Ett färgämne som användes till att färga textilier. Dess purpurröda färg blev en symbol för makt och rikedom. Den kanske främsta kolonin var Kartago.
600 fKr seglar fenicierna ut från Röda havet, rundar Afrikas horn, följer kusen och seglar in genom Gibraltar sund. 2100 år innan Vasco da Gama.
Feniciernas fartyg var upp emot 30 m långa och 6-7 m breda. De kunde lasta 50 ton. Till skillnad från vikingarna var feniciernas expeditioner helt igenom fredliga. Även om Kartago var väl bestyckat till skydd från de konkurre-rande grekerna. Grekernas kolonier kallades för ”emporia” – en handelsplats, som vi nu fått i Malmö. (4)
Romarna körde sina hästförspända vagnar över land, medan vikingarna seglade. Vikingarna kunde navigera på öppet hav, vilket inte romarna kunde. Columbus försökte nå Indien men hamnade i Nordamerika och en annan sentida romare gick på grund med sitt kryssningsfartyg för några år sedan. Vikingarnas förmåga att navigera öppnade vägen mot nya områden i norr, väster och öster, vilket resulterade i självständiga bosättningar på Orkneyöarna, på Färöarna, på Grönland, på Newfoundland, i Östeuropa och i Nordafrika. I Mellanöstern nådde de Bagdad. Det finns de som hävdar att Kreml grundades som en vikingafästning. Det finns tom en pågående rättegång i Moskva där Ruriks efterlevande vill ha tillbaka Kreml.
Kompassen var känd i Kina i slutet av vikingatiden, och den användes på Island på 1300-talet.
Under dagen kunde solhöjden mätas när den stod högst på himlen och vid midnatt kunde man utgå från polstjärnan, som alltid ligger på en be-stämd höjd på himlen. Ales stenar på svenska sydkusten är ett bra bevis för konsten att avläsa tiden med hjälp av solen. Ales stenar, som är ett solur (varom de lärde tvistar), torde vara från år 1000 f. Kr. och vikingarna hade följaktligen många generationers erfarenheter att bygga på.
Ett annat navigationshjälpmedel var soluret. Samma solur som vi idag finner som dekoration i våra trädgårdar. Till sjöss hade man cirkulär trä-skiva med en pinne i mitten. Konstruktionen flöt i en hink med vatten och skuggan från pinnen visade tiden.
Solstenen var ett, för den här tiden, avancerat navigationshjälpmedel. Kunde man inte se solen så kunde man inte heller navigera under dagtid. Solstenen är en kalkspatkristall, som polariserar ljuset och delar upp det i två strålar. Man vrider stenen till dess att den släpper igenom maximalt ljus och de två strålarna i stenen överensstämmer med varandra. Då är stenen vinkelrätt mot solen. Sköldpaddor och fåglar lär navigera på samma sätt. Ett experiment gjort under en senare polarexpedition har visat att det fungerar alldeles utmärkt. De första kompasserna kom till Europa i på 1100-talet, dvs vid vikingatidens slut.
Det fanns två typer av vikingaskepp - långskeppet och knarren. Långskeppen var avsedda för krigföring och knarren för transport. Långskeppen hade åror och segel och ett långt och smalt skrov för att underlätta segling i grunda vatten. Knarren hade segel och ett kort och brett skrov. Båda typerna av fartyg var lätta så att de kunde dras över land från en flod till en annan. Vikinga-tiden förde skeppsbyggnadskonsten ett stort steg framåt. Det är från den här ti-den som vi får båtar med köl. Skeppet byggdes på erfarenheter från tidigare byggen. Sedan bygges en modell i skala 1:10 som man kunde testa och experimentera med och sedan justerades fullskalemodellen. Något som för oss sentida kan tyckas märkligt är att seglet kostade nästan lika mycket som själva skeppet.
Alla fria män bar vapen som anger deras sociala status. Stridsyxan var vikingarnas främsta vapen. I övrigt hade man spjut. pilbåge, och kniv. Det korta svärdet var en statussymbol, snarare än ett vapen. Hjälmarna var koniska, tillverkade av hårt läder med förstärkning av trä och järn. Vikingarna använde inte behornade hjälmar och – som tidigare nämnts - inte heller det korta svärd, som sentida illustratörer gärna förser dem med.
Kanske var det så att kampen för tillvaron var så pass hård att förmåga att organisera var ett villkor för att överleva. Att handeln med siden och silver drev dem söderut mot Konstantinopel. Pälshandeln drev dem mot norra Kanada, där de etablerade en koloni, ett Emporia, för att byta varor med Paleo-eskimåerna på norra Labrador. Området var rikt på valrossar och pälsdjur. Vad som drev dem mot Grönland vet vi inte men kanske rena upptäcktsresor. Nu är det lite roligt att läsa om den delegation det väldiga KievRus sände till Roslagen.
Den västerländska staten hade den katolska kyrkan som en modell för sin administration. Så har det inte varit i Ryssland, där intrycken togs från Kina och från det ottomanska riket. Den administrationen var inte lika effektiv som den katolska kyrkans. Det väldiga KievRus sände en delegation till Roslagen för att be om hjälp. KievRus, 880 e.Kr. till 1100 e.Kr., är samtida med vikingatiden:

"Vårt land är stort och rikt, men här finns ingen ordning.
Kom och regera och härska över oss "

Kanske skulle Moskva sända en liknande appell till prins Carl-Philip och prinsessan Sofia: Vårt land är stort och rikt, men här finns ingen ordning. Kom och regera över oss som tsar och tsarissa.




Källor (1) Språktidningen nr 1 2015, sid 7

(2) Språktidningen november 2014, sid 26 ff. Cecilia Christner Riad i en intervju med professor Stefan Brink, professor i skandinaviska studier vid University of Aberdeen.

(3) Hallberg, Peter ”Den fornisländska poesin” Bonniers Stockholm 1962
Sturlason, Snorre ”Háttatal” Finns i Ohlmarks, Åke ”Eddan” Zindermans förlag 1964

(4) Allt om Historia nr 10, 2017, sid 52 ff.

Ett varmt tack till Mrs. Marian Carlsson, Lexington, VA för att jag har fått ta del av hennes noteringar inför ett föredrag ”Kings of the Sea: Viking Voyages” som hon höll den 4 september 1979.