Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Puls

Fingrar mot halsen.
Jag tar pulsen,
men jag kan knappt känna det.
Andas in stunden då jag ler.
Som att röster bara hörs på håll.

Som ett viskande ljud som bara vill väl,
då man reser sig,
så är det ingen som sparar det.
Det finns ingen kvar.
På avstånd,
på avstånd lyser solen så klart.

Jag kan fånga tårar hela dagen,
jag kan samla leenden,
och spara i min mentala burk.
Jag kan klättra högre ändå,
aldrig sluta samla.
Burken blir aldrig full,
och det ska den aldrig bli.
För det är bara så det är att vara,
där allt är harmoni.





Fri vers (Fri form) av Unsaidwords
Läst 134 gånger
Publicerad 2019-04-26 22:40



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Unsaidwords
Unsaidwords