Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Mina tankar om dig..

Som löven faller, faller jag för dig.
Motvilligt. Jag vill inte lämna min trygga plats, men vinden bär mig så mjukt, så mjukt mot marken.
Den är kall blöt och geggig och jag vill inte vara där, men så blir dagen plötsligt natt och natten plötsligt dag.
Jag börjar mer och mer känna mig som jag.
Solen kysser mig ömt och jag väntar på ett svar, medan jag ligger i solens spridda varma hav.

När jag öppnar ögonen är det vår, och jag känner att det nerför min kind rinner en kall, kall tår.
Varför måste jag bestämma allt detta i år? Kan jag inte vänta och se vart mitt liv går? Se vart det bär mig och om jag faktiskt kommer vara kär, i dig?

Jag fick aldrig säga det jag ville , det jag tänkte.
Mina ögon stängdes medan solen blänkte.

Vad var det jag egentligen tänkte?

Medan mina fötter vattnet stänkte kände jag hur mina tankar dränktes.
Du är snäll och retsam nästan lite för omtänksam. Är det, det som gör dig till min drömman? Eller bara någon jag vill hålla i hand?
Jag vill ge dig en kram, men vill jag verkligen bära dina barn?
Kommer du älska mig, eller kommer allt bara bli konstigt?
För sån är ju jag. Tänkaren.
Du har ju så länge varit min vän, ska du nu bli min själsfrände?

Antingen vill du ha mig eller så kommer du med dina ord bedra mig, och det vill jag inte ha, då kan jag lika gärna mitt ex återta.
Låter det bra? För jag hoppas att du svarade ja! Annars tror jag inte att det kommer bli du och jag, vi, ett par.

Jag vill heller inte att du ska försvinna och någon annan ditt hjärta kanske vinna.
För att jag inte hann, då jag inte bestämma mig kan.
Jag vill att du ska se mig som en gudinna, men också när jag som mest bara vill försvinna. Att du ska se i mina ögon när elden brinner eller när tårar nerför min kinder rinner.

Som nu.

Varje ord du säger känns som ett bu. Blir skräckslagen, men adrenalinet gör så att jag känner mig levande, om än inte lite trevande.
Vill jag vara din vän eller någon du kommer hem till?
Vill jag stå med dig en dag och säga “ja”?

Jag vet inte.

Jag satte på mig min ullvante, det började bli kallt ute.
Hoppas inte att det är halt, tänkte jag medan mitt hjärta svalt,
Efter dig eller efter känslan inom mig.

Inte lika mörkt som hösten, men mörkare än morgonrösten.

Så känns det för mig, i ett liv utan dig.

Tror jag.




Fri vers (Fri form) av Indiana
Läst 186 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2019-04-27 10:51



Bookmark and Share


  danne //
vackert med en smula sorgsenhet, men den har lika mycket rätt att vara där.
Ja vackert skrivet :)
2019-04-27
  > Nästa text
< Föregående

Indiana