Bland den amerikanska lyrikens
ensamvargar uppmärksammades
Emily E. Dickinsons (1830-1886)
omfattande produktion,först efter
hennes död,när vänner gav ut en
samling postumt 1890,
kraftigt omarbetade,
som om ansvariga utgivare själva
ville det skulle vara efter deras
bedömning av hennes ? lyrik.

Följden blev naturligtvis negativa
recensioner samt tvivel på att hon
var en äkta poetisk talang.

Hennes lyrik gavs sedan ut i oför-
ändrad version och kom senare att
tillsammans med Walt Whitman
(1812-1892) utgöra den amerikanska
modernismens betydelsefullaste
poeter,och trots ålderskillnaden,
skulle de blivit ett perfekt par,
som själsfränder de redan var.

Emily levde hela sitt 56-åriga liv
isolerad fr omvärlden,närmast
i en nunnelik klostertillvaro,
och blev allmänt sedd som intro-
vert,anti-social och udda
excentriskt kysk,
utan kärleksliv och ej heller
tycktes behagas av gäster,utan
föredrog vara ifred,där hon
upprätthöll kontakt med vänner
per Correspondens,
medan hon skrev sin egen unika
lyrik.

Spekuleringar om hon led av
Agorafobi,ångestsyndrom
och depression,har inte kunnat
bekräftas genom någon läkar-
vetenskaplig diagnos.

Kanske hade hon bara genom
litteraturen,införskaffat sig
mänskliga erfarenheter,av väl
förtrogna författare,och därför
valt bort mänsklig bekantskap.

Hennes romantiska liv verkar också
substanslöst,frånsett en vänskaps-
förbindelse som misstänkt romans
med en äldre man J. O. Philips Lord
1819-1884 som hon sägs blivit
förälskad i,strax innan han dog 65 år
gammal när hon var 54,
men inte heller detta kan bekräftas
med full tillförlitlighet,
vilket är bra,för man bör respektera
en människas privatliv.

Att sådana livsöden genererar myt-
bildningar,
medger också att personen ibland
görs till någon annan än den hon var.

*