Jag var med när det började,
allt kändes så dött,
hela området var som i tyst krig.

Ett krig mellan de gamla,
de unga och de som inget fattade,
just så kändes det för mig när jag
återinflyttade till området, Backa.
Det var mycket i stämningen som
kändes dovt, tystat och farligt, som
om något låg där och väntade på att ta sin början.

Och det började.

Utstrålningen av övermakt,
rädslan för att mista sitt liv.

Det är en speciell känsla..

Inte som när man får ångest, inte så där mörkt..

Nej, och jag söker i mitt inre,
ser en kvinna och en man,
känner känslan av det där som är?
Terrorism,
inte som den alla pratar om
inte några snabba attacker,
mer som en övermakt, där allt tillåts, skratten..

Det blir tyst och jag tänker..
..de måste kommit hit genom, anställning?

Maktlöst ser jag på.,

Medan många får det lättare så
sätts andras människoliv i fara..

-Förövarna, får hålla på tills offren inte står ut mer.

-Vem skapade det här systemet i området?

Så får de "utvalda" allt de pekar på och vi som ser är i fara.

Orättvisa, varför just jag, ett brottsoffer, varför just mig?

-Det vet du väl, alla vill ha din lägenhet.

-Vilka alla?