I skogen. Del 2
Nu hör hon fågeln igen. Den låter så vackert. Det är en glad fågel, tänker hon. Men det är ingen koltrast. Kanske är det en svarthätta, undrar hon. eller en trädgårdssångare? De låter verkligen vackert, en fin melodi.
Hon har läst att dessa fåglar bygger ett fint bo av rottrådar och fjädrar. Varför kommer hon ihåg det här just nu? Jag håller på att bli galen. tänker hon.
Nu börjar det bli riktigt varmt i solen. Hon ser e lövsångare hoppa bland träden.
Nu har hon gått på den här stigen i en timme. Så plötsligt känner hon igen sig. Det är verkligen inte långt hem nu. Då kom hon ihåg allting. Hon önskar att hon kunde glömma allt igen.

Det första minne som kom tillbaka var hur Ida kämpade för att få luft. De satt vid frukostbordet som vanligt. Jens försökte mata Ida med gröt. Ida hade satt något i halsen.
”Ät då unge!” hade Jens skrikit. ”Att det ska vara så svårt att få i ungarna nåt! Jag är trött på att de gnäller om allt.” Han lät så arg och förtvivlad.
Då hade hon gripits av panik. Det här händer inte.
”Är du galen! Hon kvävs ju!” hade hon skrikit.
”Jamen vad fan.” Jens såg helt handfallen ut. Han visste verkligen inte vad han skulle göra.

Hon minns inte hur hon fick tag i kniven. Hon körde in kniven i jens mage. Nu ska jag äntligen döda honom, tänkte hon. Hon hade blivit så arg.
”Du dödar ju henne, din idiot!” hade hon skrikit.
Ida hade legat livlös på golvet i köket.
”Ring ambulansen!” sa hon till Melwin. Men han hade svimmat och låg på golvet.

Den morgonen hade mamma ringt. ”Jag har fått ahlzeimers. De har gjort flera tester på mig. Vad ska jag göra nu? Hur ska jag nu kunna ta hand om barnen?” Hon lät helt förtvivlad. Inte så underligt.
Då kände hon hur världen rasade samman. Kvällen innan hade en lärare ringt och sagt att Melwin varit inblandad i ett slagsmål i skolan. Hon hade skällt ut Melwin. Det slutade med att båda börjat gråta. Jens hade kommit hem full mitt i natten. Det räcker nu, hade hon tänkt då. Nu kan det inte bli mycket värre. Allt var kaos. Hon kan inte föreställa sig vad som väntar där hemma.
Och nu gick hon alltså här i skogen och visste inte vart hon skulle ta vägen. Det är bara att bege sig hemåt, bestämde hon. Nu vet hon hur hon ska gå för att komma hem. Hon känner igen den stora knotiga tallen och en liten ek som hon brukar gå förbi ibland. Ibland går hon runt här i skogen när hon behöver vara i fred och tänka. Då passade det bra att bara vara härute och lyssna på suset i träden och fåglarna som pep runtomkring. Det var guld värt. Jag får göra det bästa av situationen. Från och med nu ska allt bli bra. Hon ska bestämma själv över sitt liv. Och hon kommer att klara det. Man måste tro på sig själv.