Visselpipan,
en oansenlig liten sak skuren av en videkvist, visade sig oftast vara oanvändbar.
Allt behöver inte vara användbart,
det räckte att hålla pipan i handen och vända på den, fingra lite på dess yta, sätta den till
läpparna, försiktigt blåsa, kom det inte ett litet ljud?
Det var en vårtradition när jag var liten.
Far klev genom öppningen i stengärdet,
letade upp en lämplig videkvist och skar av
en bit.
Min bror och jag hade tjatat ett tag:
"Far, gör varsin visselpipa, till oss."
Äntligen var det dags, far stod där och skar med sin slidkniv, lirkade av barken, täljde av lagom mycket så det skulle bli ett lagom mellanrum i pipan för luften att komma ut genom och ge bra ljud. Muttrade lite, hade den där minen, lite bestämd allvarlig och finurlig på samma gång.
Det var sällan far lyckades få till den perfekta visselpipan, men när vi någon gång lyckades få ut ett litet ljud av pipan var vi lyckliga.
En sådan duktig far vi hade!