Petter snyftade vidare, och jag lade armen om hans axlar. 

- Allt är mitt fel, grät Petter. 

- Hur menar du då? Du har ju själv sagt att du såg detsamma som mig på bakgården, och att du aldrig varit där innan? Och du grät ju i chock över din brors lik igår morse? Hade du sett honom innan hade du väl ringt polisen? Jag kan inte tänka mig att du har gjort något fel.

- Jag borde tagit hand om min bror bättre. Inte låtit honom börja den här anställningen. Han växte visserligen som människa på kuppen, men jag anade att samarbetet med Pardal inte skulle sluta bra.

- Petter, ta det lugnt. Jag uppskattar verkligen att du är med här idag. Du har varit en sån underbar värd åt oss dom här märkliga dagarna, härmat fåglar och serverat oss vin och soppa. 

- Jo, med lugnande medel i.

- Vad SA du?

Jag drog bort armen kring Petters axlar och såg honom stint in i hans blå ögon.

- Jag ljög för dig, sa Petter. Jag var ute på bakgården innan dig, såg min stackars bror och ville inte att du skulle forska vidare i mordet innan jag hade bestämt mig. Eller att de andra skulle bli oroliga. Så jag hällde lugnande i vinet. Inte i ditt, sa han med en skygg blick mot Rolf.

Inte konstigt att jag vaknat med blixtrande huvudvärk och sedan sovit som i koma med denna blandning av medikamenter i kroppen. Vin, lugnande, sömntabletter och värktabletter, herregud vilken blandning. Efter en tidig kväll igår och tre koppar kaffe på morgonen var jag dock klar i knoppen igen. 

Alltså tog jag mig samman och frågade Petter:

- Innan du BESTÄMT dig? För att mörda Pardal?

Petter nickade stumt.

- Och i morse bestämde jag mig för att bekänna. Det var därför jag följde med hit.

Kommissarie Nilsson harklade sig.

- Jag anar att din brottsliga gärning var en hämnd för mordet på din bror. Men hur lyckades du locka Pardal tillbaka till bakgården?

- Det var inte så svårt. Jag bad Sture ringa och bjuda in sin gamle vän att dela vår middag, och Pardal tackade ja, bara han fick ta bakvägen och kolla läget där först som han var van, sa han. Han ville förstås se om min brors lik låg kvar eller inte.

- Och vad gjorde du sedan? frågade kommissarien. 

- Frågade Sture om busstiden och synkade den med utbärandet av soppåsen. Jag behöll diskhandskarna på, smugglade ner kniven i påsen och drog upp vapnet igen när jag kommit ut på bakgården. Pardal hann inte längre än innanför grinden innan han mötte sitt rättmätiga öde.

- Och sen gick du bara in igen och fortsatte matlagningen som om ingenting hänt? 

- Jag kastade diskhandskarna i soppåsen först och knöt ihop den ordentligt. När jag kom tillbaka till lägenheten tvättade jag händerna. Till Sture sa jag att jag inte sett till Pardal. Han försökte ringa ett par gånger men fick inget svar. Sen kom hans pappa för att be Sture om hjälp att köra fram soptunnorna. Jag blev förstås livrädd för att de skulle se liken, men som tur var snubblade de på dig på trappan och bar in dig.

- Tack Rolf, viskade jag.

- Petter Fink, du är härmed anhållen för mordet på Marcel Pardal, sa kommissarien.

Allting kändes så outsägligt sorgligt. Nu var det jag som hade tårar i ögonen. I denna stund skulle jag verkligen önskat mig ett fackeltåg, ett sorgetåg över Fink, Pardal och Petter.