Våren är kommen, också till lilla Västanbäck. Med våren kommer också vedtankar. Det är dags att tänka på vintervärmen nu så här när solen värmer den halvt osmälta snön.

Inklämd i min lilla Fiesta, med motorsåg, bensin och olja till sågen beger jag mig längs en skogsväg i riktning mot Tällsjömyren, några kilometer norr om byn. Det är en delvis uppodlad myr där fastigheterna här i byn har varsitt åkerstycke av myrmarken. Dit var jag på väg för att fälla ett antal björkar som senare var tänkt att bli nästa vinters vinterved.

Torkningen skulle ske med s.k. syrfällning, vilket är ett alldeles utmärkt sätt att torka ved på. Björkarna fälls strax innan lövsprickningen på våren. sedan kommer löven och drar ut all fukt i trädet. Viktigt är att trädet är ordentligt losskapat från stubben. Sedan i Juli är det dags att köra hem veden och kapa upp den och klyva den om det behövs.

Jag puttrade i väg i Lilltysken (Fiestan). Vägen var bar den första kilometern då ett stort hygge släppte fram solljuset till den. Därefter blev det sämre. Snö djupet ökade undan för undan tills det var ett par decimeter på vänstra sidan och en deci på andra. Ojämlikheten gjorde att bilen drogs som av en magnet mot det vänstra diket för att där tryggt landa i det snöfyllda diket.

Efter att jag försökt öppna dörren fick jag till slut åla mig ut genom den andra, högra dörren. Jag konstaterade att bilens hela vänstra sida var tryggt stödd av den myckna klabbsnön. Jag tänkte att om jag kunde få bort den från närkontakten med snön så kanske det skulle gå att backa upp den på vägen. Det enda jag hade att skotta med var ett brytjärn som används för att få omkull träden vid avverkning. Bladet var i storlek som en tjuga.Jag greppade det och gick ut på det snötäckta diket. Vilket visade sig bestå av 40 cm snö och en halvmeter vatten under den. Nä! tänkte jag. Det blir inget långt bad idag, bestämde jag mig för när det iskalla vattnet sipprade in i mina kängor. Genom att stå på underbenen kunde jag ändå fullfölja uppdraget att få bort snön närmast bilen.

Väl bakom ratten förstod jag att bilen var parkerad där för en något längre period än jag först fattat. Utkommen ur bilen beslutade jag mig enhälligt för att gå hem och hämta Trotjänaren; Volvo Lm 222, där lm betyder lastmaskin d.v.s. en baklastare från 64,  ur sin vårvila. Jag visste att det var lite klent med bränsle i den men beslöt mig för att inte kolla och kanske därmed tappa hoppet.

Jag brummade iväg och krokade i Fiestan när jag framkommit till fotbadsplatsen. Nu stod den uppe på vägen och glänste, redo för nya färder. Jag parkerade Baklastarn och åkte iväg hem med bilen för att först nästa dag ta itu med de bekymmer vedhanteringar kan innebära.

Dagen efter åker jag och tankar diesel innan jag återvänder till baklastarn och slår i bränslet i kraftpaketet (motorn) Jag pinnar sedan iväg efter att jag lastat skogsgrejorna i skopan, och själva motorsågen tillsammans med mig i hytten. Väl framme efter några kilometer fäller jag tie-tolv björkar som ett prov för hur tidigt på året man kan syrfälla björken.

Hemfärden går lätt i de redan uppkörda spåren och väl hemma parkerar jag åkdonet och hoppar ur och tar stigen genom skogen rakt norrut en kilometer där min lydige slav (fiestan) avfyrar ett glatt leende mot mig när jag vant kliver in i kupén. Väl hemkommen känns det skönt att uppdraget är slutfört och att  alla inblandade överlevt.