Den äldre damen tyckte att herrarna som helt hux flux
gör om hyresrätter till bostadsrätter borde sättas i
karantän i väntan på sitt hörsammare jag. Om det över
huvud finns nåt sånt.

- Som det nu är ser dom bara till sitt. Ett evinnerligt
jagande efter självtillräcklighet. Ett slags pandemi
som sprider sig är va de är. Tror du att vi gamla
hyresgäster kan lägga fram 100.000 och mer för att köpa
loss vårt boende? Infantilt att tro de. Nej, riv ner. Ut med
det gamla. Mer plats, luft och ljus åt de penningstarka.
Har vi inte hört denna signatur nog många gånger nu?

Men vad tycker Agnes om de ungas situation? Dom
kommer till städer som knappt har en ledig lya.

- Samma elände fast värre. Dom ska ju bygga upp sin
framtid med att belåna sig upp till öronen för nåt kyffe
nånstans. Det vinstkåta har ingen täckning i någon
sorts humanism. Undra på att folk blir sjuka och
frustrerade. Å någon prutmån ska vi inte tala om.
Prutat och klart säger den som tar en miljon för
en etta.

Vad tror Agnes om framtiden beträffande boendet?
undrar den yngre intervjuaren.

- Oj, mitt panorama för framtiden. Måhända finns
lösningen i glesbygd om politikerna verkligen menar
att landsbygden skall leva. Där finns ännu villor till vettiga
priser. Barnen växer upp i en mer kreativ och roskapande
omgivning. Hoppas denna era av penningtrams begraver
sig själv och att jag får bevittna dess upphörande.