Vi hade blivit ombedda att ta med oss äldre textilier och tavlor som betydde något för oss till en stor konsthall och jobba med att hänga upp dem efter bästa förmåga. Sedan längre fram på dagen skulle det komma konstnärer och titta på det och sätta sin prägel på utställningen Vi arbetade länge och noggrant. Jag hade med mig en stor vävnad eller snarare ett täcke i olika nyanser beige, vitt, ljusrosa och rosa. Det var i fin kvalitet, välgjort och vackert. Det var mycket värdefullt för mig, det hade tillhört mig och min familj väldigt länge (i verkligheten finns inget sådant täcke.) Jag hade även tagit med mig några tecknade tavlor i svartvitt.
Vi hade mat med oss, vi skulle äta tillsammans senare, när konstnärerna kom.
Det malde många tankar i mig: De kanske inte tycker att min vackra vävnad platsar här?
Men de sa ju... vi jobbade på, hängde upp klättrade på stegar och spikade upp krokar.
Vi började bli hungriga.
Sedan kom konstnärerna, de var kalla, de såg oss inte, de hade annat med sig, de plockade ner vad vi hängt upp. En kvinna tog ner min vackra, värdefulla vävnad och lade den på golvet i en hög.
Jag sa: "Vi borde äta något". Någon av de som varit med från början sa tyst till mig: "De har ätit upp din mat, de tyckte den såg god ut och konstnärerna skulle först och främst ha mat." Jag sa att så skulle det ju inte vara, så var det inte bestämt.
Vi kände oss uppgivna och överkörda.
Vi förstod inte vad som hände, vi förstod inte varför det hände. Vi kände oss maktlösa och osedda.
Vi försökte protestera, men vi var luft.
Min vävnad låg där.
Det satt människor längs med väggen och åt vår mat.
Jag vaknade, kände mig inte bra till mods.