Sommaren 1976 var varm och fuktig - och utan nåd och förbarmande.

Doktor Blå Döds svultna ande svävade  över den vattensjuka ängsmarken runt sjön, vid vilken en medeltidsborg en gång tronat, men nu fanns blott de gräsbevuxna ruinerna kvar. Den hungriga anden svävade som en kall vind över träd, gräs och stenar och sög girigt kraft ur sländorna, vilka likt tomma och döda skal föll mot marken, dussinvis. Också grodor hypnotiserades och tömdes på livskraft och blev till bruna, skrumpna och torra skinnpåsar på ett ögonblick. Doktor Blå Död var omättlig och fick aldrig nog. 

Jag hade cyklat dit med två av mina bröder. Vi hade satt cyklarna vid vägen, klivit över ett staket och vandrat över den fuktiga maden. Det hade varit en regnig men varm sommar varför vi måste vara försiktiga med var vi satte ner våra fötter för att inte sugas fast och sjunka ned i det bottenlösa, ifrån vars mörka djup gasbubblor steg upp hela tiden och frigjorde sitt stinkande innehåll, när de mötte dagsljuset och solens strålar.

En kall, blå dimma svepte planlöst omkring bland grästuvorna likt en nästan osynlig följeslagare. Jag visste att det var  Doktor Blå Döds ande, men bröderna var lyckligt ovetande och småpratade glatt om nästa tur till stranden, medan jag var tyst och inåtvänd och kände mig olustig och mörk till sinnet.

Doktor Blå Död hade jag träffat på sjukhuset för flera år sedan medan han ännu levde. Redan i livet hade han varit något av en känsloätare, som stal livskraft från andra genom att skenbart ge dem något för att de skulle öppna sig. Det var en mycket förrädisk men effektiv strategi.

Doktor Blå Död kunde lägga armen om ens axlar och fråga: "Hur var det med dej idag?" Samtidigt som det utifrån sett var en vänlig gest och en akt av empati, var det något annat under ytan som var svårt att sätta fingret på när det hände. Det var först flera år senare jag fattade vad det handlade om men jag berättade det aldrig för någon. Det var något jag trodde att jag måste hålla för mig själv. Det är först nu jag  har tagit mod till mig och berättar om Doktor Blå Död och vad han sysslade med före och efter sin död.

Bröderna var inbegripna i en livlig diskussion om proggmusik som var ett aktuellt ämne vid den tiden. Frågan det gällde var om Michael Wiehe eller Björn Afzelius var den främste i Hoola Bandoola Band. De kunde inte enas. Jag gick tungsint bredvid och deltog inte i samtalet.

Den kalla blå vindskuggan svävade omkring oss på måfå men ändå medvetet, och jag tyckte den fick solen att bli mörk och kall men bröderna märkte ingenting.

En groda satt vid strandkanten och blickade ut över den lugna ytan. Jag bockade mig snabbt ned och lade mina fingrar på dess lilla gröna huvud och tänkte att jag skulle hypnotisera den telepatiskt så att den skulle kunna stå emot Doktor Blå Döds lömska angrepp. Den späda lilla varelsen satt tyst och stilla och spanade ut över det mörka vattnet där sländorna frimodigt och lättsamt dansade.

I samma stund virvlade sländornas tomma hylsor bort i vinden den kalla och grodan... grodan... den bara... Jag vände förstummad bort blicken men bröderna bara fortsatte prata som om ingenting hade hänt. Och ingenting hade ju hänt. Doktor Blå Döds ande var ju ett ingenting, en tomhet, som hänsynslöst fyllde sig med andras liv och lidande men blev lika tom i samma ögonblick.  Ett ingenting som orsakade ett ingenting. Vad är döden annat än ett ingenting...?

I den stunden den dagen kunde jag ingenting säga. Tystnaden blev mitt val. Så var promenaden slut, och vi grenslade cyklarna och drog vidare till närmaste by på den skånska slätten för att proviantera. Alla var vi hungriga.

Valet föll på en konsumbutik. Vi köpte lite glass som vi genast åt, samt lite frukt och en liter äpplejuice att inmundiga vid nästa rastställe.

Jag kunde inte låta bli att tänka på Doktor Blå Döds ande och vad den skulle kunna ställa till med om den blev ännu mer svulten. Var den bunden till sjön, ruinen och ängsmarken, eller skulle den kunna dyka upp var som helst där jag befann mig? Jag rös vid tanken. Hur skulle jag kunna skydda mig om den gick till angrepp också mot mig?

Bröderna fortsatte samtala med varandra, och det var som om jag inte fanns. De bjöd inte in mig i samtalet men jag var för långt borta i tankar, fantasier och minnen för att bry mig om det. Också borta på annat sätt...

Plötsligt insåg jag varför de inte talade med mig. Och jag insåg också vem Doktor Blå Död var. Och vad han var för något.

Bröderna cyklade snabbt och förväntansfullt iväg och jag stod ensam kvar. Som om ingenting hänt. Som om ingenting hänt.

Sommaren 1976 var varm och fuktig - och utan nåd och förbarmande. Den ville aldrig ta slut.