Dikten går sin gilla gång,
- ner och upp, upp och ner -
Både glädje och förfång
den till mänskan ger.
Stundom den i olag råkar
mellan människor som bråkar
och blir dum och trång,
ingen solskenssång.

Dikten går på egen stråt,
- vill och vet, vet och vill -
vilar ut emellanåt,
ligger lugn och still.
Men den börjar snart att storma,
svalla över, tjuta, gorma
tills den, trött på gråt,
gör en annan låt.

Dikten går som mänskan gör,
- dit och hit, hit och dit -
Dikten föds och finns och dör
under fred och split.
Om man låter dikten kliva
som den kan, så kan den bliva
sång för den som hör
sången som den gör.