- Pappa? Finns det någon ICA-butik i himlen?
Jag vände ansiktet från det stjärnklara himlavalvet mot min far. Såg på honom med en sexårings nyfikna och självklara blick.

Den hemstickade mössan kliade lite, men jag vågade inte släppa taget om den järnstång som var avsedd att hålla sig fast i.

Pappa smackade på hästen lite och den smidiga Nordsvensken satte av i trav längs vintervägen. Det knarrade under hjulen på rockarden. Riktig nysnöknarr. Några enstaka silverflingor dansade en långsam snirklig dans i luften.

- Ja, det tror jag nog, svarade han och log snett mot mig.
- Klart det gör!Sa han mer övertygad efter en stund.

Hans glasögon hade en tunn ishinna. Jag såg inte riktigt hans ögon. De hade kunnat vara fyllda med tårar.
Mina var det. Som små sjöar i ögonvrårna.
Nej, hav, rättade jag mig. Kalla salta hav.

- Vilken tur, svarade jag. Annars kan hon ju inte handla mat! Då skulle hon ju svälta ihjäl!

Pappa skrattade bakom den frostbitna mustaschen.
Det var ett sorgset skratt. Ett sådant som bara kommer från munnen, som inte når ända upp till ögonen.

- Du är klok och omtänksam du, Sonia!

Hästens mörkbruna, smidiga kropp ångade av ansträngningen. Det luktade hästsvett och vinterkväll.
Den kalla luften piskade mig i ansiktet. Månen lyste så klar att skenet bröts i mina tårfyllda ögon och bländade mig.
Vi satt där bredvid varandra på den lilla sittbrädan. Jag kände pappas värme och lutade mig mot honom lite. Han luktade stall och den sirapsliknande melass som hästarna fick blandat i havren. Det luktade tryggt och varmt.

- Pappa lova att du aldrig dör!
Han höll in hästen något och lade över tömmarna till den ena handen. Den andra armen lade han om mig.
Nu såg jag tårarna i hans ögon, bakom ishinnan.
- Alla dör, sa han mjukt. Ingen lever för alltid. Det är tidens gång!
Hans läderhandsk klädda fingrar kramade min axel.
- Det är bara så det är. Alla har sin tid här på jorden. När vi är klara här så dör vi.

Jag såg upp mot himlen igen. Stjärnorna simmade runt i mina ögon.

- Var tar himlen slut pappa?
- Den tar inte slut, den är oändlig.
- Men då är ju farmor väldigt långt borta!
Jag såg på min far igen.
- Ja, det är hon.

Vi var tysta igen. Det var tyst. Bara knarret från nysnön och hovtrampet mot vintervägen hördes. Hästen frustade så det ångade ur näsborrarna.

"Men det finns i alla fall en ICA-affär!" Tänkte jag.
Jag såg min farmor framför mig. Hon hade sin tjocka yllekappa med pälskrage och sin lilla hatt på sig. Den svarta handväskan dinglade från hennes arm. Hon log mot mig, tryckte dörren till himlens ICA-affär öppen och klev in.


Till pappa
-Skrivet med ett tårhav av saknad i ögonen.