När dörren stängdes såg hon inte 

de nedbrända fälten. Det var en 

obeständig klarhet som om ordet

hon alltid sökte varit begravd men dess

delar nu upphittade. De jordiga fingrarna,

munnen som ideligen skapade guld av 

de missanpassade. Ja. De låg där. Deras 

naiva läten och tröttsamma liv. Dess finger 

avtryck som andedräkten mot ett fönster, 

om fingret skapade ett mönster. Konturer. 

Hon hade valt kärleken. Det trodde hon. 

Värdigheten blänger inte bakom sliten gardin, 

den väntar inte på en gäst som aldrig kommer. 

Myntet som var kastat blänkte i kvällens 

ljus och den väntan som nu låg som en 

aning över försommarns bultande grenverk 

var vacker. Hon tänkte inte skämmas över 

sig. Tänkte inte gömma sin längtan längst 

bak.