Jag längtar så mycket efter dig, men.
- Jag vill inte vara med någon som egentligen inte kanske längtar efter mig.
Jag tror så. Jag tror att jag tror så.








Tystnad har ofta blivit ett nådlöst rusande tyst Minnesur nuförtiden.
Med grymma önskningar som genomstöter -




(Jag tror inte att du vet.) (Vet jag?) (Får det lov att vara så?)



Får det lov att vara så?




Säg att du vill känna mig!
Jag vill känna dig!

(Lång tystnad)













(Får det lov att vara så?)










Ibland känns det som min röst träffar svarta stumma slukhål.
Inte dig. Inte dig. Inte dig. Kanske har jag inte någon röst?
Kanske har jag inte någon eller någons röst alls.
(Kanske är jag omöjlig att älskas igen?)



(Får det lov att vara så?)







(Hur vet man att man finns?) Jag vågar bara viska det. Jag tror att jag viskar; Hur vet man att man finns? Iallafall.











En gång var jag fullt ofrivilligt absolut Tystad i trettio dagar och trettio nätter.
Efter det tog det mig sådan outhärdlig tid att våga lita på någon och våga börja prata igen. Jag blev hon som oftast flyr in i Rådjursskuggan. Hon, Rådjuret. Som fann Sårlegan mer trygg än Kärleken. Hon är på väg igen. Jag vill inte ha henne nära mig, men hon kommer ändå -






(Något obeskrivbart här)





Hon reser genom mina Tysta Minnesur.





(Periodvis tänker jag att jag samtalar med alla mina nära, älskade, döda)
(Varför då?) (Jag vet)







Ibland sitter Nattfågeln utanför mitt alltför oskyddade fönster och vakar över min övergivenhet med vingspannet som en skylande barnslig drömfångare.







Ibland sover jag. Ibland tar sig Stadens alltför slipade klo förbi.
Ibland förbannar jag. Ibland ber jag. Alltför ofta lever jag. (Vad menar jag?) (Menar jag att jag känner alltför mycket Liv för att det ska vara som det borde vara?)






Runtom Sankt Johannes Kyrka tecknar himlen en tyst iakttagande korp ikväll
och jag har feber igen.

Ingenting är Allting. Allting är Ingenting. Jag gungar mig ur min kropp här -




"Utanför är en skendräktighet. Innanför är en ljushjord!" -




-





1. Jag ska vässa kolkritan, skruva den varsamt genom
den outsägligt fördömda rådjurskroppen
ödmjukt och mjukt, men vaket, beslutsamt punktera och svärta hjärtat mitt, klä det i stelnad kåda.
Föra in det djupt i koltrasthonans oåterkallande och vakande blick
sy igen flickungens barnsliga bråddjupa drömficka -





(Punkt. Vem önskar dom egentligen? Ingen med famnen full av lavendel, drömkransar och bråda skogshjärtan. Dessa ofta obarmhärtiga Svärtplumpar!)



2. - stiga rakt ut i nästa Natt, nästa Natt, nästa Natt och ofrånkomligt Tystad.
För att få lov att åter höja en mening, för att åter få lov att finnas ini allt det väntande Liv -


"Niewharmahm" -