skruvar ihop mig
med en transistor av
by-gone-times
med chansons
strömmande in i mig

och sängen sträcker
ut sin handflata
av mörker och
söt ljum tröst
och ute min vän
är den blå natten

och mina öron
i transistorn
nynnar om natten
när den blev
uppnålad på en
rispig vägg av
hjältar och
luft

nynnar in i kudden
om vandraren
som i min ungdom gick
från hydda till hydda
och bakom mig
släpade
mina våta vingar

gömd och blind bakom
mig själv gjorde jag
mig en människa
av ingenting

vill somna till det ljudet
av pratande människor
till mig

ett drömmande kommatecken

av fönsterbleck
och regn