du låg redan hudlös. din andning som rummets puls. kryper ned försiktigt. sluter ögonen. ett stjärnregn bakom ögonlock. det är glittrigt. utrymmet känns oändligt. jag säger tyst för mig själv gud. ett samtal rätt ut i stjärnregnet. eller snarare en monolog.

är det ni som är kraften frågade jag stjärnljuset. som omedelbart formulerade om sig. till att bli mera riktat. det som förut var spritt över hela mitt tak. nu som en gata av ljus riktat mot oss. det var alla färger och din andning var fortfarande rummets lunga. det där som är större. min enda tanke just då. någon sorts bön. till någon/något. lägger min panna mot din. vi är samma temperatur. din andning blir min. någon sorts förening. ljuset liksom hänger med sitt glittrande över oss. öppna upp i inandetaget. kasta ut i utandetaget. upprepa. upprepa. upprepa.

så delar sig då kraften. två tunna ljuspelare. en mot dig. en mot mig. pannor mot varandra. två egna. tillsammans. så avtar allt. ljus och glitter, färger drar sig stilla tillbaka. lyfter pannan från din. ser i mörkret siluetten av ditt ansikte. din andnig. min andning. rummet fylls av oss. vilka drömmar kan överträffa detta.