Jag vänder mitt ansikte upp mot den heta elden,
mjölkvit hy,
sömniga ögon som kisar av det plötsligt intensiva skennet,
hettan som böljar nedåt.

Jag reser mig ur mörkret,
mörkrets mjuka famn.

Jag reser mig,
ser världen som om det var för första gången.
Världen,
som innan var en tom canvasduk.
Den vita tomma ytan,
som nu fylls med kulörer i alla dess slag.

Det heta klotet sprider ljusets regnbåge över jorden,
en pensel som dras över den annars grå och missfärgade tavlan,
som skapar klara och ljusa nyanser och toner.

Världen och dess tillhörigheter kommer till liv,
som om allt stått stilla fram tills nu och plötsligt,
plötsligt börjar röra sig igen.

I en symfoni av rörelse och färg,
omvandlas det platta och triviala.

Berg och dalar som reser sig, häver sig upp ur verket.

Jag vet att detta är början på något nytt,
trots kylan, trots blocken som flyter på ytan,
vet jag att värmen jagar undan kölden och krymper isen.

Snart finns bara ljudet,
av insekters surrande och bäckar som porlar.

Jag höjer huvudet,
och öppnar upp mina kronblad.

Det enda jag ser är jätten i skyn,
solen,
hon lockar mig att resa mig.

våren,
du är efterlängtad
jag välkomnar dig.