Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Epilog

Motormullret högt upp i himlen,
sovrummets två klockor
och de oregelbundna knäppningarna
i takets plåt
i solens ljus
inger mig känslan,
den tryggt erfarna,
att något pågår;
att allt pågår;
att inget inte pågår
- och raspet av blyerts
när mina tankar tar bokstavlig form
över anteckningsbokens olinjerade off-white
fyller ett musikaliskt behov;
törstar efter oregelbundenhet
i allt det rytmiska,
över klockornas militärmarsch
runt tidens förvar,
genom paddans dova skutt
i bröstkorgens fuktiga håla

och någonstans mellan dessa ytterligheter
av spänd punktlighet och åldrandets lugna improvisation
brusar andningens flöde fram och åter,
styrt och ostyrt
i sina fullödiga kreativitetssvep,
tunna och härdiga
när den första sädesärlan
knixigt vippar över gårdens frilagda grus,
metalliskt knäppande sin punktskrift på braille,
och skogsduvan talar dovt i talldungen bortom stallet,
tystnar mitt i en mening

Det pågående är sand mellan fingrarna,
silande

Verkligheten är skissartad,
inte vattenfast

På morgnarna
har antalet återstående rum minskat

och minskar;

ljuset i dem gulnat
över åldrade tapeter

och gulnar;

ljuset kring dem falnar
när skuggor faller ut
om topografins alla håll,
om medvetandets alla riktningar
och sinnesförmögenheterna sjunker
i långsam devalvering,
krälar kalla i potatiskällarna,
domnar i migränaurans kalla ljusbågar;
avslöjarna av alla ståtliga byggnadsverks
inneboende ruiner
i den levandets inflation
som bjuder gråsten och mossa
och arkeologiska lärdomar

Det värker i luften

Rösterna väller runt
i avloppsrören

Andetagen
fylls av sand;
timglasen av grus

Törsten torkar i brandrisken

Snön drar sig ut mot skogskanterna

I kronologins framfart
slåss samtidigheten om utrymmet

Närhet blir ett skräckscenario;
pengar en förolämpning;
östersjöfyrarnas brölanden Vipassanameditation

Gustav Dahlén tutar för tjocka;
jag sluter ögonen,
låter doften av tång kyla handflatorna

Markinnerhavet
kränger sensemantiken
kring sin betydelse

Nere i bröstet
dunkar den evolutionära maskinen
envist

Jag låter som en fiskekutter
någonstans långt ute,
i ett minne

När järnverk och motorväg
är avlägsenhetens symboler
och det svaga suset från blodomloppet
den miljö som lägesbestämmer
har mycket som lyst
in i kroppen
slocknat
och jag får treva mig fram
därinne
bakom ögonen högt upp

Ekon av världen
läcker in
i otolkade civilisationsrester

DNA-sekvensering
och tibetansk buddism
är bägge yttringar
av evolutionär nödvändighet;
innerligt slumpartad nödvändighet,
liksom dessa blyertsraspande iakttagelser
ur en situation på permission

Pissnödigheten
reser sig ur stolen;
stegar somnambulisk
mot en traditionell avpissning

Skvalandet stiger
som en flock kajor
runt kroppens lod

Tömda på innehåll
bär ansiktena sina tomheter
som plakat
utan budskap;
kalla könsmognader
i tunnelbanor
och kontorslandskap,
kroppar stadda i stelhet,
omslutna
av gulnande hudkostymer

Hades hantlangare
glider upp sidledes
som tågrånare
på apokalypsens springare,
slänger sig över,
tar kommandot,
släpper värken loss
i tandkött och leder
i slutet på etthundra skidrundor,
och inte ens vackra tankar
hjälper
när tillgodohavandet hos Kronos
ifrågasätts

Ute i hästhagen flyttar Anna dynga

Vid ytterdörren tjuter katten

Jag vet att jag bör dammsuga,
och jag ska

Tömda på innehåll
(kanske aldrig fyllda)
hålls ansikten upp;
tomma speglar i rymden

Kaffet leder kaffedrinkaren
i en optimistisk häxcirkel

Jag är på flykt
från månget

I am a warrior
against much unnecessary

Jag är flykting och krigare,
men bortom migränflimret
talar avlägsna sms-slingor
om ett pågående liv

I bakhuvudet
en javanesisk gamelanensemble
som det tunna aprilregnet bygger in
i ett stillsamt dis

Högt över landen
blixtrar unga män
från horisont till horisont
i dånande rör av stål och komposit
med hemmabas Vidsel

Tomma ansikten
bakom kabinernas solreflexer;
tomma ögon
blinda
över cumulus och cumulonimbus

Under molnbasen städerna
med gatunäten bleka
av tomögda ansikten,
reflexmässigt höjda
i en avsiktslöshet de delar
med evolutionens tomma kraft

Ansikte mot ansikte
klingar tystnaderna svarta
i ljusets vita hav
av ständigt och av jämt

De obrända
ligger i jorden
med grus i ögonens vitor

De brända förtärs
i alla våra andetag;
fälls ut i urin och svett
och Ginsbergs Kaddish;
allas röster brusande
i vår andhämtning
som Korpens fors
och Gunnarsbyskogens
meter i sekunden

Tranor
och Saarikoskis och Berners onda svanor
lika säkra som krig
och Lemkins folkmord;
alldeles i enlighet
med evolutionens ordning,
och utan annan anledning

I dagen står redskapen på lut
i skumma lador
och nybyggda garage

Tiden talar i tingen
som nätterna blommar i drömmar

”Kill your darlings” sa Folke,
men jag låter dem sjunga
i diktens dregel,
i myrsamhällenas mörka myller
och mycelens tunna tunnlar
genom hummande humus,
i gnisslet av kött
i storstädernas gatukretsar,
där ansikten blommar ut
som bakterieodlingar
på petriskålarnas agarplattor,
som medvetslösa tvångshandlingar
i lustans krumma katalysatorer

Flödet av kroppar
är en brummande bordun
genom tidens fall

Tillvaron
är ett Niagara
av glansiga inälvor
och pysande hudkostymer




Fri vers (Fri form) av Ingvar Loco Nordin VIP
Läst 16 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2019-05-08 23:13



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Ingvar Loco Nordin
Ingvar Loco Nordin VIP