Motormullret högt upp i himlen,
sovrummets två klockor
och de oregelbundna knäppningarna
i takets plåt
i solens ljus
inger mig känslan,
den tryggt erfarna,
att något pågår;
att allt pågår;
att inget inte pågår
- och raspet av blyerts
när mina tankar tar bokstavlig form
över anteckningsbokens olinjerade off-white
fyller ett musikaliskt behov;
törstar efter oregelbundenhet
i allt det rytmiska,
över klockornas militärmarsch
runt tidens förvar,
genom paddans dova skutt
i bröstkorgens fuktiga håla

och någonstans mellan dessa ytterligheter
av spänd punktlighet och åldrandets lugna improvisation
brusar andningens flöde fram och åter,
styrt och ostyrt
i sina fullödiga kreativitetssvep,
tunna och härdiga
när den första sädesärlan
knixigt vippar över gårdens frilagda grus,
metalliskt knäppande sin punktskrift på braille,
och skogsduvan talar dovt i talldungen bortom stallet,
tystnar mitt i en mening

Det pågående är sand mellan fingrarna,
silande

Verkligheten är skissartad,
inte vattenfast

På morgnarna
har antalet återstående rum minskat

och minskar;

ljuset i dem gulnat
över åldrade tapeter

och gulnar;

ljuset kring dem falnar
när skuggor faller ut
om topografins alla håll,
om medvetandets alla riktningar
och sinnesförmögenheterna sjunker
i långsam devalvering,
krälar kalla i potatiskällarna,
domnar i migränaurans kalla ljusbågar;
avslöjarna av alla ståtliga byggnadsverks
inneboende ruiner
i den levandets inflation
som bjuder gråsten och mossa
och arkeologiska lärdomar

Det värker i luften

Rösterna väller runt
i avloppsrören

Andetagen
fylls av sand;
timglasen av grus

Törsten torkar i brandrisken

Snön drar sig ut mot skogskanterna

I kronologins framfart
slåss samtidigheten om utrymmet

Närhet blir ett skräckscenario;
pengar en förolämpning;
östersjöfyrarnas brölanden Vipassanameditation

Gustav Dahlén tutar för tjocka;
jag sluter ögonen,
låter doften av tång kyla handflatorna

Markinnerhavet
kränger sensemantiken
kring sin betydelse

Nere i bröstet
dunkar den evolutionära maskinen
envist

Jag låter som en fiskekutter
någonstans långt ute,
i ett minne

När järnverk och motorväg
är avlägsenhetens symboler
och det svaga suset från blodomloppet
den miljö som lägesbestämmer
har mycket som lyst
in i kroppen
slocknat
och jag får treva mig fram
därinne
bakom ögonen högt upp

Ekon av världen
läcker in
i otolkade civilisationsrester

DNA-sekvensering
och tibetansk buddism
är bägge yttringar
av evolutionär nödvändighet;
innerligt slumpartad nödvändighet,
liksom dessa blyertsraspande iakttagelser
ur en situation på permission

Pissnödigheten
reser sig ur stolen;
stegar somnambulisk
mot en traditionell avpissning

Skvalandet stiger
som en flock kajor
runt kroppens lod

Tömda på innehåll
bär ansiktena sina tomheter
som plakat
utan budskap;
kalla könsmognader
i tunnelbanor
och kontorslandskap,
kroppar stadda i stelhet,
omslutna
av gulnande hudkostymer

Hades hantlangare
glider upp sidledes
som tågrånare
på apokalypsens springare,
slänger sig över,
tar kommandot,
släpper värken loss
i tandkött och leder
i slutet på etthundra skidrundor,
och inte ens vackra tankar
hjälper
när tillgodohavandet hos Kronos
ifrågasätts

Ute i hästhagen flyttar Anna dynga

Vid ytterdörren tjuter katten

Jag vet att jag bör dammsuga,
och jag ska

Tömda på innehåll
(kanske aldrig fyllda)
hålls ansikten upp;
tomma speglar i rymden

Kaffet leder kaffedrinkaren
i en optimistisk häxcirkel

Jag är på flykt
från månget

I am a warrior
against much unnecessary

Jag är flykting och krigare,
men bortom migränflimret
talar avlägsna sms-slingor
om ett pågående liv

I bakhuvudet
en javanesisk gamelanensemble
som det tunna aprilregnet bygger in
i ett stillsamt dis

Högt över landen
blixtrar unga män
från horisont till horisont
i dånande rör av stål och komposit
med hemmabas Vidsel

Tomma ansikten
bakom kabinernas solreflexer;
tomma ögon
blinda
över cumulus och cumulonimbus

Under molnbasen städerna
med gatunäten bleka
av tomögda ansikten,
reflexmässigt höjda
i en avsiktslöshet de delar
med evolutionens tomma kraft

Ansikte mot ansikte
klingar tystnaderna svarta
i ljusets vita hav
av ständigt och av jämt

De obrända
ligger i jorden
med grus i ögonens vitor

De brända förtärs
i alla våra andetag;
fälls ut i urin och svett
och Ginsbergs Kaddish;
allas röster brusande
i vår andhämtning
som Korpens fors
och Gunnarsbyskogens
meter i sekunden

Tranor
och Saarikoskis och Berners onda svanor
lika säkra som krig
och Lemkins folkmord;
alldeles i enlighet
med evolutionens ordning,
och utan annan anledning

I dagen står redskapen på lut
i skumma lador
och nybyggda garage

Tiden talar i tingen
som nätterna blommar i drömmar

”Kill your darlings” sa Folke,
men jag låter dem sjunga
i diktens dregel,
i myrsamhällenas mörka myller
och mycelens tunna tunnlar
genom hummande humus,
i gnisslet av kött
i storstädernas gatukretsar,
där ansikten blommar ut
som bakterieodlingar
på petriskålarnas agarplattor,
som medvetslösa tvångshandlingar
i lustans krumma katalysatorer

Flödet av kroppar
är en brummande bordun
genom tidens fall

Tillvaron
är ett Niagara
av glansiga inälvor
och pysande hudkostymer