Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Sviken

Mitt hjärta har förstelnat i tiden av smärta och sorg
Du gav allt och mer utöver, men sen tog du hela min själ
Jag trodde du var en ängel sänd men skenet bedrog
Jag gav av mitt innersta och berättade alltför mycket
Du försvann när jag var som allra skörast där på mina rosa moln
Det kändes som jag föll nedför det djupaste stupet någonsin skådat 
Om jag vetat då det jag vet nu, så hade jag värjat mig i tid
Även om mycket var bra överskuggar det andra som gör ont
Då finns inga fina minnen kvar bara förödmjukelsen och besvikelsen
De fina känslorna jag en gång hade övergick i ilska och sedan hat
En dag kanske jag kan få känna ingenting när jag minns dig
Kanske kommer en tid då du hör av dig och undrar hur jag mår
Det är sedan länge försent, du har förbrukat din rätt att få vara min vän
Aldrig får du mig komma nära igen inte ens om du bönar och ber
Du tynar bort med åren tills du endast är ett minne blott
du har aldrig ens existerat, det är som att det bara var en dålig dröm
Jag har lärt mig något men läxan var både tuff och hård
Jag går starkare ur det här och är mer rustad inför framtiden




Fri vers (Fri form) av Kaffedivan
Läst 133 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2019-05-09 01:08



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Kaffedivan
Kaffedivan