Så vet jag nu, vad slut förut ej visste;
att levnadsledans blom var hennes krans.
Nu kommer blomstertid frigid till sans
att överblicka flickan psalmen miste.

Så såg jag låg, musiken likt den siste,
nu driver liv min sång på dödsdistans.
Romansballad var egen assonsans
att skära darrig sträng som struken riste.

Om bara skörhet fört oss för varandra
vad tjänar veka mänskors kärlek till?
Min frälst förgör, din gör vad helst den vill.

Vem bör en väckt till vilsen klarhet klandra
om lärd jag ser er kärleksplikt som plump?
Förbi är Vi, kemi är plats och slump.