Om någon är intresserad av mig, frågar vad jag sysselsätter mig med och jag börjar berätta, och berättar, och berättar ännu mer, men att de känns som personen inte kan ta emot mina väl utvalda meningar, då så blir det bara värre och värre och tillslut, säger den som frågat mig vad jag sysselsätter mig med att jag nog behöver medicin för person fattar ingenting av vad jag säger, och att jag är i högvarv, som om jag tagit en massa koffeintabletter, för att hålla mig vaken, ok, jag kanske är lite så, men ändå..

För om man frågar och sen
inte lyssnar och tar till sig orden,
vad är det då för mening med att fråga,
och varför tvinga sig på någon att svara?

Då tar den utsatta sin medicin för att inte vara till besvär.

Den medicin som får kroppen att
hamna i ett "efterblivet" tillstånd.

(Det är då LPT-vården skriver ut patienten.)

Sen får Bo-stödet ta hand om det vardagliga, för
nu betraktas den utsatta som funktions-nedsatt..

Visst är det inte en underbar medicin; neuroleptika?
"Greppa tag om psyket" säger vården.

"Greppa tag om det psykiska" säger psyket.

Gode gud, är det det, det psykiska gör!?

Ja, och är det en sjukdom i sig, se här,

Att leva själv, i ensamhet och bara vara.

Bara vara.

Sig själv.

Högvarv.

Det måste finnas något annat än deras mediciner.

Något, något..

Men tänk om våran rörelse kom på det!

Kom på vad?

Lösningen!

Då skulle vi bli rika.

Som det är nu i underkastelsen på samhället.,
får vi ett helvete om vi berättar den lösningen.

Men den fungerar ju, vi har ju prövat!

-Prövat? Vad har ni prövat?

"Konst utan kvalité"

-Lägg av!

Jo, det är sant, det fungerar!

(De pratar och de känns spännande.)

Så nu har jag hamnat i högvarv, igen.

-Hur i helvete kommer jag ner?

Finns det medicin för det?

Att nå högvarvet och dämpa.