Elsa var bäst. Det var bara så.
Anna var sämst, det hade alltid varit så.
Elsa och Anna var systrar. Elsa var bra på allt. Hon spelade gitarr, hon deltog i olika idrottsaktiviteter, hon hade många vänner.
När de växte upp tyckte Anna att det var okej, hon hade ingenting emot att vara lite i bakgrunden.
Anna gillade att baka kakor och laga mat. Det hade bara blivit så. Ingen tänkte på att det var något konstigt med det. Familjen uppskattade hennes ansträngningar, det gjorde de visst det, men det var liksom inget särskilt med det. Det var Elsa som var den "särskilda".
Elsa hade så småningom nästan blivit kändis.
Hon var så skicklig på att spela gitarr att hon
blev anlitad över hela Sverige för att framföra sin musik.
Anna var mycket stolt över sin syster.
Men det var en sak med Elsa som inte var så bra...hon trodde att hon var bra på allt...
Nu var det så att hon hade bjudit alla hon kände, och några till, på fest med anledning
av sin 30-årsdag. "Det fixar jag själv", sa Elsa, när Anna frågade om hon ville ha hjälp.
Elsa hade tänkt framföra några av sina musikstycken för sina gäster, det visste hon att de skulle uppskatta. Kanske hon skulle framföra det där nya stycket också, som hon jobbat så länge med? Hon bestämde att det var en bra idé, Elsa ändrade, skrev om, spelade, till slut var hon nöjd.
Det stora kalaset närmade sig. Nästan alla gäster hade tackat ja.
Elsa stod där i sitt kök och grät. Allt var kaos. Kakorna vidbrända,
salladen vissen, "räcker potatisgratängen", ska rostbiffen verkligen se ut så här?
Då sväljer Elsa stoltheten och ringer sin syster som kommer nästan direkt.
Anna skickar Elsa i säng.
Sedan ordnar hon upp, organiserar, ringer efter vänner som hjälper till, lagar nya gratänger, städar, dukar, fixar.
Åh, en sådan fin fest det blev!
Anna var strålande som festfixare, vilket
Elsa stolt framhöll i ett tacktal sent på kvällen.
Elsas musikstycke var fantastiskt,
men Annas mat var det som fick mest applåder just på den festen.