Hon tänkte att hon ville ligga just så. På rygg, med fötter och händer tillitsfullt utsträckta.
Solen på den bara magen och skuggan, som att den var på väg någon annanstans.

Hon hade aldrig förmått sig så. Ville hon gärna så måttade axlarna sitt mot himlen, benen drog ihop sig och påminde som mest om kolonner från det antika Grekland.

Alla gråa moln hoppade sig de dagar hjärtat hoppades att modet skulle ta det vågliga outhärdliga skuttet.
Hon förblev stående.

Maskrosorna trängde sig runt hennes kropp. Hjärtat stängt och tyst.

Oundvikligt knutna händer mot det som rörde, utarmade.

Ibland sjöng hon.

De dagarna ljusnar himlen lite lagomt, liksom
om solen kisade igenom.

Hon kände sig lätt då, ville vara ny, som en liten fågel på väg ut ur boets skyddande hölje.

Tassarna fick en röst och magen vågade bli belyst, sedd.
Jaget vågade leva.

Att leva, tänkte hon var alltid ett överlåtande.
Ett bestående val genom hela livet. Så,
hon bestämde sig.

Någongång skulle det bli sant