Jag hittade kärleken, omvirat av ett mörkt moln.
Trodde att molnet var tillfälligt och bjöd in kärleken och dess barn in i mitt hem.
Hörde molnet storma utanför
Skapade en familj, hem och hus
Kärleken växte
Molnet hängde kvar
Åren gick, kärleken grodde och växte sig stark slog ny knopp, ett barn blev till
Molnet började mullra, den omgav oss totalt nu
När vart den så närvarande, när blev mörkret det enda och solskenet ett minne blott
Ser nu inget hopp, mörkret har tagit sig in i mitt hem
Kärleken ser och förstår, gråter då molnet har sitt ankare i honom
Med honom kom mörkret in mitt liv
Han försökte varna, han försökte bli fri
Han blir sjuk, orkar inte längre kämpa
Molnets blixtrar slår nu mot kärleken
Blixtrar och dundrar allt vad det förmår
Kärleken förlorar
Hemmet rasar
Molnet tar det den får
Jag flyr nu, håller hårt om vårt barn som finns kvar
Flyr så fort jag kan
Samtidigt som jag ser barnen från förr hamna i molnet och jag kan inte hjälpa dem
Måste släppa, kanske överlever de, släpper jag inte dras de itu
Flyr så långt jag förmår
Kanske stormen bedarrar om jag inte är nära så de får en chans
Bygger ett hem, en framtid
Solskenet kommer åter
Värmen, glädjen
Sorgen

Molnet har satt sitt ankare i mig nu
Vägrar att släppa
Jag kämpar i solskenet
Molnet har blivit till vild storm i fjärran
Hotar om och om igen att krossa oss.
Jag släpper den inte nära
Jag bygger mitt hem i solen
Ankaret bleknar
Molnet blixtrar
Jag bygger mitt hem i solen
Med mitt barn, glädje och kärlek
Sörjer att jag inte kunde dela detta solsken med honom
Sörjer det som gått förlorat
Jag bygger mitt hem i solskenet i hans minne
Alltid vaksam
Men i solskenet, i värmen, med mitt barn
Livet börjar frodas
Vänner börjar närma sig
Nya och gamla, alla välkomna
Delar min sorg och min glädje
Ger mig styrka att gå vidare
Jag bygger mitt hem i solskenet
Alltid med det mörka molnet i horisonten
Som hotar med sitt muller, sina blixtrar och mörker
Jag bygger mitt hem i solskenet.