Gåtfulla viskningar mynnar ut
bland näckrosor och rabarberblad.
Kärlek du fångar in med din håv.
En djungel av längtan till gorillornas ö.
Paradisfågel jag saknar, medans körsbärsträden
blommar.
Naket, skört och underbart.
Dina fotspår i vattenpuss.
Åh. Älskling av storhetsvansinne du ödmjuka väsen.
Silverspegel du polerar och din teatermask krackelerar.
Ditt sanna jag är så mycket vackrare än den fasad av lögner som
pulserar i dina andetag. Varför spela en roll när sufflösen ändå
inte är där?
Ingen publik heller för den delen. Men vad gör det?
I din värld är det fullsatt och slutsålt.
I din värld där hybris mår som bäst.
I din värld är du stjärnan. Såklart.
Men när ensamheten kommer och masken rasar som bladen
av kronärtskocka faller till golvet.
Som en dålig kopia av dig själv. All min kärlek jag vill ge till dig.
Jag ställer mig först i kö till första parkett till din nästa show.
Då vill jag se de manipulerande skit du försökte ge dig på mig med.
Men det betackar jag mig för. Jag vill se dig blomma ut till den poet
du är, som älskar att smycka och klä dina ord. Jag vill se din karisma och utstrålning tävla om varandras uppmärksamhet. Jag vill se den divan som fullständigt äger scenen. Det är du som är stjärnan. Stjärnan i ditt eget liv.
Men applåderna hörs knappt. Bara en som applåderar. Och det är du själv
och städaren som gått hem. Hybris fick sig en liten törn, men bara liten. För nästa show blir i en annan stad. En stad av stjärnor där du kommer frottera dig i osmaklig självdyrkan. Du förlovar dig med dig själv när du fångar in kärleken i kärlekens håv. Men det har gått hål i den. Så stort hål som det hål i ditt hjärta av gladiolus. som svarta stockrosor i din själ. Du tynar sakta bort. Men inte så sakta så jag inte hann se var de gåtfulla viskningarna mynnar ut bland näckrosor och rabarberblad.