Det förflutna pyser upp till ytan. Små fragment av ljud, bilder och känslor blir synliga och smärtsamt påminda för mig.
En röd tråd genom mitt liv börjar dock bli allt mer synlig. Men det smärtar att ännu inte förstå. Är jag brännmärkt och förföljd resten av livet?
Vissa stunder glömmer jag bort och det känns ganska lugnt. Sen kommer minnen och rädslan för framtiden tillbaka.
Knuten i magen dras åt och en isande ström går genom kroppen som gör att hela jag blir skakig.
Tänker att det finns de som har det betydligt värre och försöker fokusera på det som är bra i mitt liv. Men ändå kommer knuten och rädslan tillbaka som ständiga blixtnedslag.