Det är först när tillvaron slagits i spillror
som vardagen kommer att saknas
vad som  tidigare uppfattats som tristess
ett grått töcken av samma rutiner
ter sig nu i backspegeln som en kista av guld
vid regnbågens slut
Det man inte kan få vill man ha
och hon vill nu tillbaka till
pannkaksdoftande kvällsmat
hundarnas våta nosar och leriga avtryck
ungarnas gnabb och gråt
sin egen tandgnisslan och känsla av närvaro
för det var vardagen generös med
att ge mening i en levande röra
men nu är allt är kraschat av mannen
vilken hon sa ja till tio år tidigare
i en vacker kyrka alldeles intill en sjö
pappan till barnen, hundarnas husse
hennes egen själsfrände har gjort slut
och sagt att han ville ha sin frihet åter
han ville inte ha dem längre
som att byta från vinterns yllemössa
till sommarens keps
bytte han ut dem, sin bullriga familj
mot en tvåsitsig sportbil
en ung älskarinna
en etta i stan
han ville inte ens ha barnen varannan vecka
och hon fick huset, hon fick barnen, 
hon lämnades med allt ensam
och i hennes mage växte ännu ett liv
deras fjärde barn men det visste han inte om
han lämnade dem med buller och bång
från en dag till en annan
hon hade inte ens sett eller märkt
inte noterat skiftningen
att han var på väg bort
hon hade haft så fullt upp med livet
varit mitt i det
och trott att de varit lyckliga, han med
inte bara hon
inte hade hon räknat med
att den nya assistenten
skulle rycka mattan under deras fötter
ta hennes man, ta hennes vardag
och nu i spillrorna skulle hon vara
precis som vanligt
samma glada mamma, matte
men inte längre fru, inte hustru
inte sin mans kvinna
hon var lämnad 
och som hon önskade sitt gamla liv åter
det mest patetiska var att hon fortfarande
älskade sin man och hon saknade honom
men han var en annan nu, någon annans man
inte längre hennes