Så nära men så långt bort. Snart sover vi ett kvarter ifrån varandra igen.
Hur nära jag än kommer är du alltid för långt borta. Ibland gör det för ont för att sova, det ekar i själen och jag skakar av kyla.
Jag vill inte sakna dig ytterligare ett år. Jag vill skrika rakt i ditt vackra ansikte så att du fattar att det är du. Det är ditt fel att det inte funkar med någon annan. Jag väntar år efter år på dig. Det är förnedrande och kittlande. Vem är jag utan den hisnande rädslan och fruktansvärda ångesten som du ger mig. Utan passionen varje gång vi ses. Varför är du starkare än heroin och sprit, nikotin och socker. Du är en drog som jag inte kan köpa, inte kan välja.
Jag vill att du ska bekräfta att jag är ditt knark, det som du inte vet varför du fortsätter jaga år in och år ut. När är vi klara med jakten som långsamt driver oss bort från varandra och alla andra? Jag kan förstöra mig själv för att få dig, för att fixa det inuti dig som knuffar bort mig samtidigt som du drar mig till dig.