Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Gråskalorna


Men gräset ska vara grönt.
Havet och himmeln har genom alla tider varit blåfärgade på konstnärens palett. Strålarna från solen som stiger upp i öster ska flöda över landskapet och få det att lysa i alla sina färger.
Allt du ser förutom hav och himmel tillhör det förgängliga. För själva världen ändrar sig inte, bara våra föreställningar om den.

Ett stabilt bergsmassiv som av människor förr i tiden betraktades som ett oöverstigligt hinder framstår idag enbart som en utmaning eller en orienteringspunkt på kartan.
När solen rör sig över berget från öst till väst blir den först solupplysta varma sidan av berget förvandlad till den mörka kalla sidan i solnedgångens kvällstimmar.
Därav vår kluvenhet inför det som inte framstår i bjärt kontrast till vartannat, vår tveksamhet inför livets gråskalor eller livets ”icke produktiva ytor”.

När jag har betraktat mina nyfödda barn och förstått att universums alla hemligheter ligger glimrande i deras blick som tydligt har sitt fokus långt bortom min gestalt erfar jag samma egendomliga lugn som när jag första gången fick se en död människokropp.
Det var min far som låg fint inbäddad liksom nyligen redo för att somna i sin säng på ett delvis stearinljusupplyst rum i den ofantliga sjukhusbyggnaden.

När vi kom in i rummet min mor och jag kunde bara nästippen ses på pappas kropp.
Det framstod då som tydligt att det inte var en sovande människa, något hade lämnat det mänskliga skal som låg kvar i sängen.
Först när kärleken är allt som vi har kvar att dela mellan oss som får ytterligare tid att existera kan vi visa vår saknad och ödmjukhet inför de som gått före oss.

Som i en parentes mellan två oändligheter lever vi människor.
Vi kan sparka av oss skorna, dra av oss strumporna och krama det gröna gräset på den prunkande ängen med våra tår.
Vi kan ströva hand i hand under susande trädkronor och känna vindens styrka mot en klippa i havsbandet.
Det är som om naturen vill påminna oss att tiden är en cyklisk företeelse, inget evigt flöde av händelser som vi med förskräckelse ser som rinnandes ur våra händer.

Allt detta strävande, fostrande levande i ensamhet under svindlande stjärnhimlar och i gemenskap mellan människor av alla de sorter för att hämta mod till att säga:

”Förlåt mig; jag försökte ta fatt det förgängliga- hålla något onämnbart på avstånd – tills jag förstod att allt som var värt att klamra sig fast vid inte låg i de förklädnader som försökt dölja mina flyktförsök undan de stunder då jag inte ens kunde försona mig med mig själv".

Löftet att morgondagen alltid återföder hoppet är givet utifrån nåden att få se det förgängliga i allt levande -att se varje sår som en möjlighet för ljuset att tränga in i vår själ- att kunna närma oss livets oundvikliga gråskalor.




Fri vers av Lars Thorelli VIP
Läst 40 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2019-05-15 09:17



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Lars Thorelli
Lars Thorelli VIP