Lite mer än så,
( du vet)
ett plus ett,
blir inte alltid två.

Ett grå stämplat farväl,
så hörbart knäpptyst, väggarna skriker mot döva öron,

vi svävar troligtvis tyngda, genom ljudlöshet,
genom en tunnel,
så trängd, brutalt gapande stor,
lika tom, som min själ,
( pratar jag till mig själv,
hör du mig ens?)


genom tröstande andetag,
kommer jag närmare endag att dö
måste bara leva, lite till.


Jag vill objektivt säga hej till dig
möta hur du nu ser ut
jag är så trött ( ibland) på att bygga min värld
utan att se dig
du som räddar mitt allt,
du som bär hela mig.