När jag var barn och min far sade: "Larz, i morgon åker vi till Furuviksparken!" eller "I morgon åker vi till Rullsand och badar!", så trodde jag på det han sade. Bokstavligen. Redan då var jag alltså det många föraktfullt kallar en bokstavstroende. Han var min far, alltså litade jag på och trodde på honom.

Gud är min Far. Den som inte tror på Hans Ord gör Honom till en lögnare.

Man kan inte helt fräckt plocka ut de bitar man tycker passar och tro på dem, medan man rensar ut de mer obekväma bitarna - som t ex att gud är helig och HATAR synden.

Antingen tror man på allt Guds rådslut och håller Gud för sann, eller också tror man inte alls. Bibeln är inget smörgåsbord i den bemärkelsen att man kan välja och vraka.

I första klass, år 1968 fick vi små plastlådor med bokstäver i. Bokstäverna fanns på små pappbitar. Jag kunde redan läsa, men tragglade mig ändå igenom allt det där, Ni som är födda i början på 60-talet vet vad jag menar. 

Och redan innan dess tragglade mormor med mig på hennes kylskåp: "E L E C T R O L U X".

Till slut kunde jag läsa Kalle Anka & Co, som min mor kom hem med varje torsdag, alldeles själv.

Jag blev tidigt bokstavstrogen eller bokstavstroende. Det kommer jag att fortsätta att vara. SÄRSKILT när det gäller Bibeln, som är Guds Ord.

LARZ GUSTAFSSON 16/5 2019