De satte sig på några stenar, lite trötta av den raska
vandringen. Staren gjorde några luftsprång och landade
sedan i Anders knä. Hon tittade forskande på honom.
En så´n här varelse var hon inte van att se. Plötsligt
for den upp med ett kvitter.

- Kvitt, kvitt, ta er en titt. Häxan kommer, häxan kommer.
Alla tittade upp. Joo, det var visst häxan de såg i luften.
Hon närmade sig dem allt mer. Hon landade med en
svepande rörelse. Denna gången säkrare och mer elegant
...... i kaffepannan låg nämligen kattungen Daphne som
ballast. Under kaffelocket låg den dold, lösensumman för
deras överfart till Vattnadal.

- Här sitter ni.... jaha, då är det väl dags att göra upp om
transporten med Surbladner. Följ mig, vi går bort till
häxornas hus. Det var med viss tvekan som de följde
Huga-häxan, som självsäkert stegade upp på bryggan
med kaffekannan i ena handen. Larmet var avstängt,
men lampor började tändas efter bryggkanten allt
efter som de närmade sig huset. Det började så sakta
lida mot kväll och skymningen var i antågande. När
de kommit en bit mot huset, öppnades dörren och de
fyra häxorna strömmade ut.

- Hå, hå, ser man på, ser man på. Här kommer du
med den lilla guldklimpen, å tre stråtrövare har du i
släptåg. Huga kom fram och presenterade sina
vänner för dem. De granskades lite avmätt, men Anders
tittade de lite extra nyfiket på.

- De lurviga lopppälsarna känner vi till, men den lille
hårlöse filuren är en obekant varelse. Är det han som
är en människa, undrade Tvi och såg frågande på Huga.

- Så är det. Det är han som är russinet i kakan....skulle
man kunna säga. Spott trampade lite nervöst innan hon
utbrast.

- Nog om detta. Var har du vår lilla nya kamrat.
Huga ställde ner kaffekannan, lyfta av locket och
plockade upp en svart kattunge med vitt bröst.

- Det här är Daphne, ersättningen för vår överfart
till Vattnadal. Häxorna flockades runt kattungen med
suckar och jollrande röster.

- Åååå, ååååå, en så´n lille pille snutte plutte....en riktig
liten gose nosa är du. Katten Kulan slank då fram mellan
benen på dem, förnärmad, stött, och lite sur. Han insåg
att han var utklassad nu. Jamande strök han sig runt Hugas
ben.

- Jo, jo nu duger man visst igen. Välkommen tillbaka. Han
hoppade upp i kaffekannan och satte locket på huvudet.
Nej, nej vi skall inte åka iväg nå´n stans...just nu. När det
lugnat ner sig tog Spe kommandot.

- Vi får nog åka över i morgon. Plats i huset finns inte, så
ni får sova över i ladan med getterna och hönsen. Det finns
en bekväm höskulle att vila sig i där. Huga-häxan sträckte
en aning på sig samtidigt som hon lyfte upp kaffekannan.'

- Låter bra svarade hon. Jag skall bara kalla hit kvasten.
Hon höjde rösten och ropade högljutt.

Kvasten, kvasten,
de är slut på rasten,
me buller å bång,
sätt igång,
så kvastens turbo gasa,
se till, att hit dig masa.

Kvasten riste till, brummade, och sköt ut en lång
eldslåga ur den bakre delen. Den fällde in sitt
landningsstöd, innan den sköt upp i luften likt en
raket, för att sedan sänka sig ned framför Huga. Där
fälldes landningsstödet automatiskt ut och den stängde
där efter av kvastens turbo. De fyra häxorna som
hänfört följt förloppet samlades nyfiket kring den.
Tvi kunde knappt hålla sig still då hon euforiskt utbrast.

- Ååååå, det är en Sting Ray....en Rocket Rider Kvast av
68-års modell. Så´na finns nästan inte längre. Det till-
verkades bara ett hundratal av dem i Trollhättans hemliga
företag ABAB= AIR BROOM AB. Det är den enda kvasten
i sitt slag som utrustats med en turbomatad efterbränn-
kammare för micro-blaster-vågor.

De fyra häxorna cirklade runt kvasten, begeistrade, hänförda,
och avundsjuka. De pillade på den kolfiberarmerade kvast-
ruskan, den kromade turbon, den rödlackade stången med
gula målade blixtar, GPS-dosan, och radarfönstret. Till slut
kunde Spott inte låta bli att fråga.

- Tänk att vi inte kunde se de här finesserna förra gången
du var här. Skulle du kunna tänka dig att bjuda oss på en
åktur med den. Huga som njutit och nöjt betraktat deras
hänförda blickar, kände att hon nu fick en möjlighet att
glänsa lite extra.

- Tja, det kan väl gå för sig. Hon gick fram och tryckte på
en knapp vid GPS:en. En extra sittplats trycktes upp bakom
förarsätet. De fyra häxorna suckade gemensamt som i en kör.

- Ååååååå, mer raffinemang.

- Då kör vi, sa Huga och äntrade kvasten. Spott rusade fram,
lyfte långkjolen och satte sig tillrätta bakom Huga.

- Håll i dig i styret....annars ramlar du av. Det brummade,
fräste, och sedan sköt en eldslåga ut bakom dem. På detta
vis fick Hugaligen bjuda alla häxorna på en åktur de sent
skulle glömma. Hon utförde loopings, rollings, i en egen
variant av Luftens Rock´n Roll . När hon landat med dem,
såg man att deras bleka ansikten och vingliga ben var en
bekräftelse på en lyckad åktur. De blev alla bjudna på en
kopp kvällste innan de fann sig tillrätta med sovandet i
ladan.
Roffe, Gnylt, och Anders tisslade och tasslade med varandra
innan de somnat, så Huga slutligen bad dem vara tysta.

- Håll igen ert babbel, vi behöver sova nu. Roffe smålog
när han svarade henne.

- Jo vi sa just att en åktur med dig vill vi helst slippa.
Vi föredrar nog att gå till fots, i fortsättningen också.







Fortsättning följer i del 17



Gurra