Tänk dig att du skalar en apelsin. Med målet att nå näring, vitamin och smak.
Men efter varje lager av skal kommer mer skal, och mer skal. Du frågar dig själv; är frukten rutten och är det mödan värt? Du börjar tveka.

Finns det något friskt, syrligt och sött där inne överhuvudtaget? Men du vill så gärna, det ska finnas, det MÅSTE finnas. Stressat drar du av mer och mer skal, men med en rädsla att bitar som kan innehålla frukt följer med och går till spillo.

Bland skal och vita apelsintrådar går det att skönja några fragment av frukt. Men det är för klibbigt, för sörjigt och det är för besprutat. Det goda som skulle finnas är nu en sörja av skal och kemikalier, sprayat ytligt med vitamin C.

Ingen näring, ingen vitamin, ingen smak. Är skalen oändliga? Skal i ett enda virrvarr av stress, ångest, prestationer, normer - vilka VI borde vara?

Hoppas inte att allt har ruttnat - för vad finns då kvar?

Ps, läste precis detta om citrusfrukter "Släktets systematik är mycket komplex och svårutredd" - Välkommen till klubben!