I ändlösa tunnlar älskar rosorna
med ljuset som flämtar och sjunger
Som en sovande planet, så tung är tiden
det brinner i dess dröm
Verkligheten har spruckit för längesedan

Då kommer du långsamt svävande
med en förunderlig läkedom
bär den i ögonens glimmande skålar
och jag dricker mig levande
åter

medan rosorna oblygt älskar med ljuset
i tunnlar utan slut
Tiden dör med en suck som sjunker
som ett människohjärta mot början av allt
Då kommer du och ger mig livet åter