Jag sitter i Tele2 Arena innan Swedish House Mafia gör sin comeback. Jag sitter bland alla 45.000 personer. Mina ögon vandrar runt den stora runda arenan. Jag ser många personligheter. Vissa likt mig, men andra mycket olikt mig.

Mina ögon letar dig bland alla nattens varelser. Skulle du kunna vara där? Kan jag hitta din vacker ansikte bland alla andra? Jag låter blicken vandra från väster till höger och från nära håll till längst bort.

Jag kan inte hitta dig. Och jag känner hur panik ökar inom mig. Tiden går fortare och fortare. Snart släcks belysning, konsert börjar och jag kommer aldrig se dig igen. Min blick vandrar och vandrar. Fram och tillbaka bland alla kvällens väsen. Hysteri ökar inom mig. Jag känner för, att stå upp och ropa ditt namn, så högt mina lungorna tillåter.

Jag vet innerst inne att du är inte här. Att du inte kunde vara med mig. Men saknaden finns kvar. Kanske du ändå finns här, för jag känner dig så nära. Det känns att jag nästan kan röra dig. Ända förklaring jag har, är att du finns i mitt hjärta. Att jag bär dig med mig varje stund. Och den känslan får mig att leta dig bland alla kvällens individer. Och jag fortsätter tills belysning släcks och konsert börjar.