Skruttet Du, som en gång ensam var, möter nu knyttet, jag, som också en gång ensam var; nu är vi något annat, men jag vet inte vad… Även om jag till ålder ringa är, vet jag ett och annat om historien som format folket mitt, det som lett upp till mina föräldrars liv och i sin tur mitt. Med det sagt ville jag leda denna monolog hit: så vitt hela denna historia anbelangar, som vilar säkert i mitt minne - är ja den första av mitt slag som någonsin varit oensam; eller vad det nu heter. Nu kanske du blir förvirrad, då jag från byn full av Kryp vandrat hela vägen hit till dig, men låt mig lugna dina grubbel med följande anekdot. Orsaken till mina motsägande ord ligger i omständigheterna kring min födelse; min begynnande existens. Ty föräldrarna mina levde en gång lång bort från krypens bo, men där de tyvärr ej gav liv till den som en dag skulle komma att fylla mina skor. Men då de inte tagit de separerande och ogynnsamma löften, som mitt folks tradition alltid yrkat starkt på, så blev de båda till folkets fiender. Lämnade utanför med endast ett alternativ kvar: exil - bortom det egna folkets trygghet, på en plats de inte känner igen, där alla varelser lever sina liv oensamma, på en plats med ett annat folk är de själva, som levde efter andra traditioner vill skilda från deras egna. Fattiga och outbildade som de i Krypens ögon var, hindrade inte dem från att bygga, med sina egna händer, huset de och jag en dag skulle komma att kalla hem. Åren gick och, sakta men säkert, formade de huset till ett hem, ingjöt de livlösa brädorna med nytt liv, frammanade en levande atmosfär i konstruktionen de snickrat ihop av trädens lemlästade kropp. Naglade fast möbler - även de gjorda av trädens anpassliga kött - med långa spikar vid byggnadens insida; vilket sammanlänkade de stympade delarna av träd som i varandra fann lindring till ensamheten och sorgen de burit på sedan separationen från trädstammens trygga omfamning. De gav liv till omgivningen som en dag skulle komma att bli så ensam och tom. Dagen då jag skulle firat min femte solsnurr av liv hade de redan varit borta i flera månvarv. Hastigt bortryckta från miljön de så omsorgsfullt format över åren; allt tack vare kärlekens extas och obetänksamhet, en fin sommardag och Mårrans bottenlösa hunger. Men det är en annan berättelse. Så ensam spenderade jag hela dagen vid platsen där deras få återstående ben återlämnats till jorden, långt bort från platsen som ursprungligen gav dem livet och där benen från deras bortgångna ättlingar återbördats till jorden sedan urminnes tider. Där satt jag ensam i gräset med de stora frodiga ekarna upptornandes omkring mig, tigandes betraktade jag jorden som täckte över deras viloplatser och skuggorna som föll runt omkring mig, vilka avbildade trädgrenarnas dans i vinden som episka föreställningar på den gräsbeklädda marken; öppna för ett ensamt barns förtvivlade fantasis irrationella tolkningar. Trädens mörka och energiskt fladdrande silhuetter vandrade sakta över marken i takt med solens färd över himlavalvet, tills dess självlysande himlakropp böljande snuddade vid horisonten innan den runda skivan, trevandes, svaldes upp av träden som omgav byns lilla allmänna kyrkogård. Vari mina föräldrars ben vittrade bort tillsammans med många andras i den gemensamma griften; För evigt vilandes i främmande jord, på en okänd plats, skilda från sina släktingar och deras traditioners gemensamma hädanefter, ensamma även i döden. Himlens valv fylldes snabbt av mörker där det innan lyst så starkt. De små lysande prickarna - som anses beskydda oss - fyllde ut det snabbt tilltagande mörkret med sina bleka lyster och skapade illusionen av dagens ljus och värme; utan att egentligen tillföra den minsta värme alls. Där solens strålar tidigare värmt upp - hade nu månens sken kylt ner och mina kläder räckte inte längre till i min kropps kamp om värme. En lång tid senare, när solen äntligen börjat vinna i sin kamp mot horisontens trädklädda rand och åter lysa upp landskapet, kom jag äntligen fram till det ödehus jag en gång kallat mitt hem. Efter att ha tagit mig genom byn - som en skugga, en intetsägande skepnad ingen lägger märke till, rent utav osynlig för de morgonpigga Krypen som myllrade längs med husväggarna - slogs jag av tankarna som slagit mig så många gånger tidigare: varför är jag den enda som ingen ser? Varför är jag den enda som behandlas med sån likgiltighet? Men som vanligt var svaret lätt till hands. Mitt - för Krypens - egendomliga utseende och särskilda disposition, har endast tjänat till att alienera mig allt mer från deras oensamma umgängesliv. Mitt folks traditioner är ingen hemlighet, och Krypen respekterar det. De hade t.o.m. ett byamöte som handlade om mig efter mina föräldrar försvunnit. Om hur de alla skulle behandla det lilla Knyttet som bodde i deras lilla by, och hur de skulle välkomna mig till deras umgängeskrets men samtidigt ta hänsyn till - vad de kallade - “mitt behov av ensamhet”. Beslutet de där fattade skrevs ned på delar av träd som spikades upp här och var i byn - så att ingen kunde missa det och agera på något obefogat vis gentemot mig - och löd: Härmed skall ingen försöka söka kontakt med det lilla Knyttet som bor ensam i vår by, då folket hans traditioner påbjuder ensamhet är det precis vad han ska få, om han någon dag vill ta del av vårt sällskap så säger han naturligtvis till oss att så är fallet. Men tills dess vill vi såklart låta honom känna sig välkommen på hans egna folks sätt, undvik att ens lägga märke till honom, låt honom vara ensam, låtsas som om han inte ens var där; tills han självmant ber om att få umgås. Men vad de inte tänkte på var att jag aldrig pratat med någon annan än mina föräldrar. Så trots att det enda jag ville var att bli accepterad och behandlad som en av dem, skulle det aldrig ske - då min mest grundläggande natur inte tillåter det, förhindrar mig från det, gör själva tanken på det outhärdlig. Traditionerna har mitt folk levt med så länge att de förändrat själva sättet våra kroppar fungerar - att jag självmant skulle börja tala med någon annan går emot Knyttarnas mest basala biologiska funktioner. Jag var därför ensam - något jag varit hela mitt liv, ty familjens samlevnad är det enda som mitt folks traditioner accepterar i form av umgänge sinsemellan - men nu var jag ensam på riktigt. Två solsnurrar har gått sedan dess, alltså var det mer än två solsnurrar sedan jag senast fick ta del av oensamhetens gemenskap, ensam har jag varit sedan dess; och trodde ja att jag alltid skulle vara. Men nu är du här. Och jag hoppas att även du är urled på ensamheten, såsom jag är - och vill inget hellre än att inleda en gemenskap med någon och känna de känslor som oensamheten innebär, såsom jag så gärna vill. Nu kanske du förstår varför jag inga ord får fram när vi tittar från så nära håll på varann, detta brev hoppas jag kan agera som substitut, och låta mig förklara hur jag känner för dig. Din vän, om du så vill, Knyttet.