Stenen är inte ensam
sträcker djupt genom jorden
det gröna saltvattnet som en mantel
omsorgsfullt skär du klippan, dissekerar
som om den vore varelse
mjuk som smör
du frilägger fossilen
de andas omärkligt, den salta luften
den skrovliga stenen mot kinden
krita och oljefärg, blyvitt, konsonanter
väller ur snittet, du täcker din kropp
med ord av svartnande lava