I den sexuella lustens namn,
den omedelbara tillfredsställelsen,
kan det mesta från slagen barndom upprepas.

Misshandlaren
den s.k. sadisten
har en ny, snygg, vacker, sexig
gestalt.
Slår på "order".

Det slagna barnet
har exakt samma gestalt.
Har alltid haft ända sen helvetet började.
Tar emot och tror sig nu ha kontrollen
med ett "nej".

Det nej
som aldrig hördes
där och då.

Men när han slog
så var han
i alla fall där.

Detta "moderna och frigjorda" s-m-par
har ingenting
att säga varandra
som utvecklar relationen.
Eftersom misshandeln är ett måste.

Den bara är.
Ett ärr.
En stelnad, tidlös fixeringspunkt.

I den kolossala lusten fröjdas man.
För övrigt dör man.

Mjuk ömhet
gör oss sjuka.