Jag ligger kvar på lakanen du lämnat. Här låg vi idag, det har redan blivit nostalgiskimrande.
Efter att du gick idag satte jag mig i duschen och grät. Rutorna omkring mig började imma och tunga droppar rann i symmetriska mönster på glasdörrarna.
Varför är det så svårt att släppa dig men så tilltalande att tänka på att bryta med dig?

Jag behöver dig men jag älskar dig inte;
tanken på att ha dig i min säng och kramas med dig är
lugnande;
men jag vill inte spendera ett liv i din skugga.

Ditt liv är här, på någon teaterskola. Mitt liv är på fri fot ett tag till. Kanske är vår tid inte nu, det kanske blir så att vi förlorar varandra för alltid om vi släpper nu.
Men jag släpper.
Jag är klar med att vänta på att pojkar ska bli män, trött på att se håren gråna och ansiktet koagulera medan mannen jag älskar ska komma ikapp mig.