Skulle han aldrig ändras. Det här tvånget att alltid stoppa sina händer i andras syltburkar. Den här ledan att höja det grå till en annan nivå genom att stjäla, dels för att försörja sig men också för spänningen att när som helst faktiskt kunna bli upptäckt och inte på ett bra sätt utan istället för applåder i strålkastarljus så är det sirener och blåljus som ackompanjerar i den mörka natten. Ändå kan han inte hejda hur handen för sig mot drinken på bardisken och han släpper ner pillren. Han iakttar den blonda som kastar med håret mot sin omgivning flörtigt och inbjudande. Hon skrattar och för glaset mot sin noggrant målade mun och han ser klunk för klunk hur hon dricker av den spetsade drycken. Hon vet inte om det än men snart ska hon vara utslagen och det betyder inslagen för honom som ett paket med röda sidenband som han ska veckla upp. Han ska hjälpa henne ut ur krogens ljus och oväsen in i den mörka grändens bävande tystnad och där han ska göra vad han vill med henne, det han känner för för det är så han gör. Han ska ta hennes inbilska skratt och tysta henne med sina läppar och hon ska knappt göra motstånd. Hon kommer inte att tycka om det han gör med henne, mot henne men det behöver hon inte. Allt som räknas är han. Han tar det han vill ha och nu har han bestämt sig för henne ikväll. Har han tur har hon ett välfyllt bankomatkort också eller kontanter i sin från axeln dinglande väska. 

Han räknade inte med hur han skulle attraheras av hennes doft när han kysste henne på halsen där i grändens avskildhet. Hur mjuk hennes hud var och hur varm hon kändes i hans famn. Hur utsatt han kände att hon var. Sådant hade väl aldrig dragit igenom hans tankar förr? Han blev irriterad på sig själv och försökte skärpa sig. Hon sluddrade och lutade sig tungt mot honom och han kände att nej, det här kunde han inte genomföra. Det var något särskilt med denna kvinna. Han ville skydda henne, inte låta någon göra henne illa - inte ens han själv. All lust hade runnit av honom medan han gått med henne vid sin sida ifrån allt folk som inte hade märkt någonting. De hade bara sett en snubbe hjälpa sin överförfriskade brud ut i friska luften. Han tog ett bättre tag om hennes midja och översköljdes av motstridiga känslor. Vad skulle han göra nu? Han visste ju för sjutton inte ens vad hon hette, än mindre var hon bodde. Han visste bara att hans planer plötsligt hade ändrats. Han klappade henne lätt i ansiktet men visste inom sig att det var lönlöst. Alkoholen tillsammans med pillren hade försatt henne i ett utlämnande tillstånd - av honom. Hade det varit som vanligt hade han redan dragit över henne och tagit vad han ville från henne, sökt igenom hennes väska men som det var nu mådde han illa över sina tidigare tankar. Det var ett fysiskt illamående som steg upp inom honom. Något inom honom sa att han var fan i mig färdig med den här skiten. Vid sin sida hade han en ängel han kunde inte förklara det bättre än så. Det var som om det lyste om henne där i halvmörkret.

Han satte henne försiktigt ner mot den murade husväggen. Hon hängde slappt med huvudet och hade nu glidit in i medvetslöshet. Skyndsamt rotade han igenom hennes lilla väska och fann plånboken med hennes körkort. Eva Adamsson kunde han utläsa när han vände det rosa kortet mot gatlyktans sken.  Det var ju också ett jäkla namn! Han fnös till. Var det ett skämt, eller?  Han använde sin mobil att googla efter Eva Adamsson. Han måste ju få tag i en adress. Hur han än sökte fanns det ingen med det namnet. Det enda han kunde göra var att ta med henne hem till sig för han kunde ju inte lämna henne ute i en gränd helt utslagen i den mörka natten. Vem vet vad som kunde hända då. Ironin i situationen var total. Den som försatt henne i hennes nuvarande utsatta tillstånd var ju han själv och nu var det han som skulle agera räddaren, som nån jävla Stålmannen som skulle undsätta Lois Lane. Han stoppade ett skratt som ville välla ur honom. Nu gällde det att fokusera. Snabbt tryckte han på Basses nummer. Hans gamle kompis körde svarttaxi nätterna igenom på helgerna och han fick bli lösningen att komma hem. Han kunde ju inte släpa på denne tjusiga donna i sin dyra kappa ner i tunnelbanan och ut i förorten. 

Basse kom efter bara fem minuter. 

- Vad fan brorsan sysslar du med?! flämtade han när han öppnade bakdörren och hjälpte honom in med Eva som var helt borta. 

- Äh, jag raggade upp henne och hon har visst fått sig några drinkar för mycket, svarade han och smet in efter att de fått in Eva först. Han tog varsamt tag i hennes huvud och lutade det mot nackstödet medan han knäppte på henne bältet. Basse skrockade belåtet när han svängde ut. 

- Vilken snygging! Får man vara med på ett hörn? frågade han och blinkade mot honom i backspegeln. Han kände hur beskyddarinstinkten slog till och stirrade tillbaka på Basse som vände bort blicken.

- Bara skoja'! skrattade Basse för att lätta upp den förtätade stämningen i bilen. Eva sov vidare och hennes huvud låg nu mot hans axel. Det kändes naturligt. 

Bilfärden hem gick under knapphändigt prat. Han hade inget att säga Basse. Han ville bara hem till sin sunkiga tvåa och funderade på när han bytt sängkläder senast. Jisses, vad var det som hände med honom?! 

- Ta det lugnt nu brorsan, du fattar ju att jag bara skojade, sa Basse när han släppte av dem utanför ett av de många höghusen långt utanför huvudstaden. 

- Ja, jag fattar. Tack för skjutsen och vi hörs, sa han när  Basse hjälpt honom ut med Eva som kvicknat till en aning. Han visste dock att drogen och alkoholen skulle hålla i sig många timmar till och nästa dag skulle hon ha en fruktansvärd huvudvärk. Hon skulle dock inte ha några spår från honom på sig för han tänkte inte utnyttja henne. Något i honom hade fått sig en rejäl tankeställare när han kysst henne på halsen där i gränden i mörkret. Hur vacker hon var, mjuk, väldoftande som en blandning av äng och hav. Så ren. Inget och ingen fick besudla hennes oskuldsfullhet. Inte för att han visste något om det. På hennes körkort hade han sett att hon var 26 år, lika gammal som honom. Då var man kanske inte så oskuldsfull. Han halvt bar, halvt släpade henne mot hissen och den tog dem stånkade upp nio våningar innan han äntligen kunde sätta nyckeln i låset till sin lägenhet. Det första han gjorde när de kom in var att bära in henne till vardagsrummet och försiktigt lägga henne ner i den slitna soffan. Han måste bädda rent i sängen. Själv skulle han lägga sig på soffan. 

Efter en halvtimme hade han bytt till rena lakan, fått av Eva ytterkläder och stövletter och burit in henne till sovrummet. I valet och kvalet om han skulle ta av henne klänningen hade han struntat i det. Hon fick sova i den. Han ville inte se något av henne om hon inte ville det själv. Mjukt och varsamt la han henne i sängen och bäddade om henne med täcket. Han kände en sådan ömhet för denna ängel som han kommit att kalla henne. Han ville skydda henne även om han varit ute efter något helt annat för några timmar sedan. Han ställde ett glas kallt vatten på nattduksbordet vid sängen och drog igen dörren efter sig men lämnade den på glänt. Som om jag var någon jävla barnvakt tänkte han och fnös inombords. Den här sidan av sig själv kände han verkligen inte igen. 

Han klädde av sig och la sig under filten i soffan som verkligen sett sina bästa dagar. Hans rygg skulle bråka med honom nästa dag så nedsutten som den var men med tanke på hur Eva skulle må när hon kvicknade till var det inte mer än rätt att också han skulle lida, i alla fall lite. Med både längtan och lite bävan såg han fram emot morgondagen när hon skulle vakna - förmodligen fram på eftermiddagen för det var en rejäl dos han gett henne. Han gick igenom i tankarna vad han skulle säga om varför hon var hemma hos en vilt främmande kille. Han skulle hålla sig så nära sanningen som möjligt. Det var alltid bäst och han skulle trycka på det faktumet att han inte varken från henne eller någon annanstans ifrån kunnat få reda på var hon bodde och i hennes överförfriskade tillstånd beslöt han att låta henne få följa med honom hem. Vem vet annars vad som skulle kunna hänt? Det var farligt som ensam kvinna i Stockholmsnatten att befinna sig så berusad och utslagen. Han var ju fucking Stålmannen och hon var hans Lois Lane. Med ett halvt leende i mungiporna började han känna sig sömnig. Vem visste vad morgondagen skulle föra med sig för äventyr. Han visste bara att han var grymt nöjd med sin utekväll. Han hade räddat en ängel eller var det kanske han själv som blivit räddad?